Ett samhälle byter sällan politik över en natt. Stockholmsutställningen sommaren 1930 brukar symbolisera en vändpunkt i svensk historia, inte minst när det gäller bostadsfrågan. Men förändringens vindar arbetar långsiktigt, och för utveckling krävs samsyn.
Utställningen väckte uppmärksamhet, men skapade inte den nödvändiga dialogen. Ett forum för bostadsfrågan saknades alltjämt.
Hösten 1930 kallade därför Hyresgästernas Riksförbund till den första allmänna svenska bostadskongressen i Stockholm. Under två dagar i november fylldes Konserthusets lilla sal av över 350 deltagare, som tillsammans representerade över 300 organisationer inom alla delar av bostadsbranschen.
Redan inledningen med Axel Höjer, docent i hygien, skakade om deltagarna. Höjer vinklade bostadsfrågan utifrån ett hälsopolitisk perspektiv, och avslutade med ett tydligt budskap:
”Varje demokrat, oavsett om du kallar dig nationalist eller socialist, måste ha parollen i bostadsfrågan klar: Gemensamma uppoffringar, annars går det inte att skaffa alla medborgare bostäder som vi själva skulle kunna tänka oss att bo i. Det finns ingen bättre garanti för en lugn utveckling av det bestående än hemtrevnad och hemkänsla i folkens alla lager.”
Därefter vandrade en lång rad talare upp i talarstolen för att ge sin syn på bostadsfrågan. Att misären innebar en tickande bomb underströks av anarkisten Emil Manus:
”På ena sidan står bostadsägaren, på andra sidan den fattige. Vräk undan dem som tagit monopol på egendomen, de har ingen rätt till den. De har visserligen rätt att leva som alla andra, men det gör de i dag rätt så gott på hyresinkomsterna.”
Martin Andersson, legendarisk hyresgästaktivist från Göteborg, visade också på en hård attityd:
”Lagen säger att den som vet att en människas liv är i fara, men inte påpekar detta, ska dömas till fängelse. Och i vårt land är det inte bara en människas liv utan hundratusentals som sätts på spel genom de dåliga bostäderna. Om vi använde lagparagrafen tror jag att vi skulle lösa bostadsfrågan ganska snabbt. Visste vi hyresgäster hur starka vi är, så kastade vi ut husägarna. De stjäl på samma sätt som en tjuv tar en tia ur portmonnän, och utnyttjar situationen på hyresmarknaden på ett hänsynslöst sätt. När en kostym blir gammal sjunker den i pris, när ett hus blir gammalt stiger det i pris. Framställ fler lediga lägenheter, men det vill man inte göra för då sjunker hyrorna.”
Som en effekt av bostadsbristen i storstäderna så växte samtidigt kåkstäder upp i stadens utkanter. I Stockholm försökte man motverka dessa, men Sigrid Lundin från barnavården i Stockholm tyckte att kampen mot slumbostäderna bedrevs felaktigt:
”När man säger att bostäder om ett rum och kök inte är människovärdiga vill jag påpeka att det finns tusentals unga människor som skulle falla ner på sina knän och tacka Gud om de hade en bostad på ett rum och kök. Då man nu försöker driva människorna ut ur kolonistugorna, som de själva uppfört och i vilka de med oerhörda svårigheter försökt anpassa sig, driver man in dem i nödbostäder, i bostäder som borde vara utdömda men som staden tillhandahåller, i vilka tapeterna är 25 år gamla, där man får dörrhandtaget i handen, där det inte finna andra bekvämligheter än en kakelugn och en spis. Det vore bättre att hjälpa dessa människor att inom detta område som de själva uppbyggt få det så drägligt att de kunde behålla sina bostäder till dess att man kan bygga bostäder åt Stockholms tusentals unga familjer till överkomliga villkor.”
Martin Andersson blev inte svaret skyldigt, utan redogjorde för erfarenheter från Göteborg:
”Vi tittade in i en lägenhet som icke var utdömd, trots att en undersökning visade att bostaden var under all kritik. En halvmeter från fönstret var det så mörkt att man knappt kunde se. Denna lägenhet kostade dubbelt så mycket per kvadrat som HSB:s fastigheter med varmvatten och badrum. Trots detta var människorna så glada, så glada att de fick bo kvar. Det är de fattiga hyresgästernas inställning. Därför har Hyresgästföreningen gått in för en upplysningsverksamhet. Vetenskapen kräver minst tre rum och kök för en barnfamilj. Enrumslägenheten är lika med socialt självmord. Vi ska inte falla på knä och tacka för enrumslägenheter. Vi måste emellertid rycka upp hyresgästerna själva. Först när vi fått familjerna att vakna kan vi lösa bostadsfrågan. Vi måste sikta på trerumslägenheten för att överhuvudtaget få tvårumslägenheten.”
Krav på ett billigt bostadsbyggande, nya material och en rationell drift var på tapeten redan 1930. Arkitekt Sven Wallander, chef för det nystartade HSB, inledde med en direkt attack mot den rådande bostadspolitiken:
”Vi lever alltför mycket efter mottot: Gud som kläder liljorna på marken ordnar nog också i sin godhet med bostäder och hyror. Hellre än att på allvar sysselsätta oss med detta svåra område ordnar vi slagsmål om kommunalskatten ska bli fem öre högre eller lägre, vilket ju är en likgiltig fråga jämfört med en hyreshöjning. 1929 betalades 60 miljoner kronor i kommunalskatt i Stockholm, hyrorna var samma år 145 miljoner. Sedan 1915 har kommunalskatten i Stockholm fördubblats, men hyrorna har samtidigt tredubblats. Det innebär en väldig åderlåtning av allmänheten.”
Wallander fortsatte att prata om finansieringsfrågan:
”Billiga bostäder förutsätter billiga pengar. Men räntor måste hållas låga utan konstlade medel. Visst är räntorna lägre i Tyskland, och i Österrike har de inga räntor alls när det gäller lån till bostäder. Men detta behagliga tillstånd har uppnåtts på betänkliga vägar, nämligen konfiskering av kapital på annat håll som sedan lånas ut utan affärsmässig ränta. Förr eller senare kommer detta att leda till betänkliga följder.”
Hyrorna i nybyggda hus kunde sänkas med över fyrtio procent enligt Wallander. Men i så fall krävdes lägre tomtpriser, kooperativt ägande istället för privat, en priskontroll av byggbranschen och ett slopande av byggarbetarnas säsongsarbete.
Hyresgästernas förbundsordförande Otto Grimlund talade vidare om spekulerande fastighetsägare:
”Vårt land ståtar med det skamliga rekordet att ha Europas högsta hyror. Det beror till en del på att vi saknar reglerande hyreslagstiftning, men främst därför att vi saknar lagar som reglerar jordägarens rätt till spekulation. Det kan tyckas som att en ökning av fastighetens värde inte är ett problem. Men det är inte storleken på fastigheten som ökar, utan bara priset.”
Grimlund radade därefter upp exempel efter exempel på tomter i alla delar av huvudstaden där värdet ökat med hundratals procent på några decennier. I vissa fall var ökningen över tusen procent.
”Detta är inga exceptionella fall, värdestegringen har varit ofantlig de senaste 50 åren.”
Doktor Alf Johansson följde upp Grimlunds argument:
”Fastigheterna i stadens centrum har stigit i värde allteftersom befolkningen vuxit och staden ökat sitt planlagda område, vilka åsamkat skattebetalarna dryga utgifter. Gator har anlagts, broar byggts, spårvägslinjer dragits och så vidare. Men fastighetsägarna har undgått beskattning av den värdestegring som uppkommit utan deras hjälp. En kommunal skatt på värdestegringen föreslogs i en statlig utredning redan 1917 och 1920 beslöt riksdagens båda kammare att värdestegringen skulle beskattas. Men sedan dessa har inget hänt, och under tiden har fastighetsägarna inhämtat oförtjänta vinster, större än någonsin, utan att skattemyndigheterna haft minsta chans att bli delaktig.”
Allt högre tongångar hördes därefter för att beskatta värdeökningen på fastigheter, men alla var inte övertygade:
”Vi måste förhindra en värdestegringsskatt. Det är tomträtten som är viktigast för framtidens bostadspolitik”, menade doktor Thore Andersson medan majoren Reuterskiöld höll en mer raljerande ton:
”Om samhället anser sig behöva nya skatter så visst kan man lägga skatt på jorden, i Frankrike skattar man ju för fönster. Men tar samhället en del av värdestegringen måste motsvarande åtgärder vidtagas om värdet minskar till förmån för fastighetsägaren.”
Detta fick redaktören Elis C:son Flood att slå bakut och åter föra fram radikala budskap:
”Det var ju ett modigt försvar för en sjuk sak. Det är i en demokratisk tid upprörande att staten, som behöver jord för folkets gemensamma bästa, säljer jorden till samhällsbevarande individer, som sedan jobba upp jordpriserna till nackdel för stadens medborgare överhuvudtaget. De som representerar samhällen och kommuner måste motarbeta denna antisociala företeelse. Jorden ska naturligtvis överföras i samhällets ägo och ställas till allas förfogande.”
Den andra dagen talade den socialdemokratiske riksdagsmannen Ernst Hage om hyresgästernas behov av ett lagstadgat skydd. Många fastighetsägare menade dock att de hade laglig rätt att bestämma över hur länge någon fick bo i deras hus.
”Från husägarhåll har man försökt inbilla folk att en restriktiv hyreslag strider mot grundlagen. Men ett rubbande av ägarens förfoganderätt kan ske, när den enskilde ägarens intresse får vika för det allmännas”, konstaterade Hage.
Hyresnivåerna hade släppts fria efter första världskriget, och hyreskontrakten var tidsbundna. När hyrestiden gick ut kunde värden säga upp hyresgästen utan motiv. Detta ville hyresgäströrelsen ändra på, men det ansågs vara en omöjlig uppgift:
”Det finns krav på att en hyresgäst som under en längre tid haft en lägenhet ska erkännas en optionsrätt till sin bostad. Jag vill emellertid inte sticka under stol med att utsikterna med att få genom detta krav i riksdagen, är små och därför kan det knappast genomföras.”
Det fanns inte heller några större hinder för att göra olika tillägg till hyreskontrakten. Hage återgav också ett flertal av de krav som hyresvärdar ställt:
”En hyresvärd krävde att hyresgästen skulle försäkra fönsterrutorna, en annan friskrev sig allt ansvar för utrotande av väggohyra. I ett fall ville inte värden ta på sig skador som orsakats om vattenledningar skulle gå sönder.”
Två kvinnliga hyresgäster tog till orda i frågan:
”Det är kanske lite vågat av mig att gå upp här, men det är nog så att det egentligen är vi kvinnor som får sitta emellan när det gäller bostadsfrågan”, menade Signe Svahnberg och fortsatte:
”Är inte vi ensamma mödrar med barn familjeförsörjare? I sju år har jag bott i en förstuga och ansökt om att få en bostadslägenhet av staden. Men staden menade att vi kunde bo kvar, vi vore ju blott två, min son och jag. Man borde tänka på att alla självförsörjande mödrar är lika berättigade att få bo i en sund lägenhet.”
Anna Törnberg var kritisk till den fria hyressättningen:
”Så fort hyreslagen avskaffades skulle det bli bostäder, hette det. Men så blev det ju inte. I stället fick fastighetsägarna fria händer att höja hyran. Det talas om samförstånd mellan hyresgäster och fastighetsägare. Men värdarna verkar inte vilja ha något samförstånd. En del hus har i stället bytt ägare så ofta att hyresgästerna knappt lärt sig namnen på ägarna.”
Därpå begärde filosofidoktorn Guinchard ordet, han värnade om den fria marknaden:
”I samma ögonblick som vi ingriper i den fria prisbildningen på hyresmarknaden är vi inne på farliga vägar. Den fria företagarandan drar sig tillbaka. Det allmänna måste då se till att fylla luckorna. Erfarenhetsmässigt går detta inte. En sådan hyreslag kommer att fördärva bostadsmarknaden, inte förbättra den. Det måste vara ett fritt förhållande.”
Även fastighetsägarnas representant, Advokat S Ahlmark, var inne på samma linje. Skulle någon reglering ske måste det ske mellan parter och inte med hjälp av lag:
”Hyresvärden är beroende av hyresgästerna och tvärtom. Värdarna har givetvis inget emot att det finns hyresgäster i deras hus, och det är ju värdarna som är mest intresserade av långa kontrakt. När bostadstillgången ökas och konkurrensen om hyresgästerna blir större måste fastighetsägarna i eget intresse se till att det de bjuder ut är konkurrensdugligt. Man får ställa sig frågan om en lagstiftning har avsedd verkan. Det bör ligga närmare till hands att förhandlingar föras mellan fastighetsägarnas och hyresgästernas organisationer. Underhandlingsvägen når längre än en aldrig så välmenande lagstiftning.”
Hyresgästaktivisten Martin Andersson höll med, men av andra skäl:
”Från husägarhåll talas om hur svårt man har det. Det är löjligt. De flesta husägare sitter bara och håvar in och bryr sig katten om vilken valuta folk får för sina pengar. Vilka andra näringsidkare får göra på det sättet? Jag tror personligen inte på lagstiftning när det gäller fastighetsägare, de är nog ett släkte för sig. Vad som hjälper är starka organisationer och att tillräckligt med bostäder tillhandahålls.”
Ernst Hage trodde dock mer på lagstiftning:
”Visst kan man nå överenskommelser på underhandlingsvägen. Men tyvärr är fackföreningsfolk och hyresgäster olika. Hyresgästerna har i regel inget intresse för sammanslutningar. Därför behövs lagar att hysa sig till.”
Kongressen antog under dessa två dagar uttalanden om att människovärdiga bostäder, billigare produktionskostnader, billigare mark, billigare bostadslån, bättre samordning av bostadsproduktionen.
Kongressen krävde stopp för spekulationsköp av mark, och att tomträtt skulle införas. Kongressen krävde lösningar för lantarbetarnas bostadsmisär.
Och slutligen krävde kongressen en socialt betonad hyreslagstiftning.
Hyresgästernas förbundsordförande Otto Grimlund såg ett ljus i tunneln då han avslutade mötet:
”En kongress utgör inget universalmedel för att lösa problem. Men denna kongress har dragit fram stora frågor till förnyad aktualitet. Viljan finns för att göra något åt bostadsfrågan. Och frågans forcerande är just vad som behövs. Många goda krafter måste samlas för att få fram svenska hem som är verkliga hem. Låt oss samfällt gå in i detta arbete.”
Fem år senare hölls den andra allmänna svenska bostadskongressen. Då hade landet upplevt ett regeringsskifte, och en bostadssocial utredning hade sjösatts under Alf Johanssons ledning. 1945 skulle den presentera det som sedan blev den svenska bostadsmodellen.
Men grunden lades alltså under två novemberdagar 1930.
