Hyresgästaktivisten Arnold Sönnerdahl startade ett byggföretag och blev en av Malmös mäktigaste män. Men så kom skandalen. Sönnerdahl hade hamnat i händerna på en utpressare, skelett klev fram ur garderoben och den karismatiske ledaren rensades bort.
En man med mörka lockar haltar ut ur lokalen och stänger dörren bakom sig. Med tom blick stirrar han sedan rakt fram och säger, med skärrad röst:
– Gud hjälpe mig!
Året är 1956, de mörka lockarna tillhör Arnold Sönnerdahl, direktör för HSB Malmö. En mäktig man, som under 20 år byggt en ny stad, som format den nya tiden. Nu står han chockad utanför den nybyggda HSB-salen och ser hela sitt liv slås i spillror.
Arnold Sönnerdahl vet hur skoningslöst rörelsen rensar i sina led. Han minns när bagaren Henry Lindberg, som hjälpt honom att bygga upp Malmös hyresgäströrelse, kastades ut sexton år tidigare. Då hette det att Lindberg visade bristande solidaritet med de finska hyresgästerna. Den verkliga anledningen var att han var kommunist.
Nu har Sönnerdahl själv hamnat i stupstocken, men av helt andra anledningar.
Arnold Sönnerdahl var Malmöpåg alltsedan födseln 1910. Huset vid Möllevången där han växte upp kallades ”Judehuset”, då alla hyresgäster, utom Sönnerdahls familj, var judar. Fadern var tidningsman, anställd på Arbetet och känd för sina ständiga nöjesresor till Köpenhamn.
Som liten drabbades Arnold av TBC, ett ben tog mest skada med en steloperation som följd. Han haltade därefter resten av livet. Trots handikappet, eller kanske tack vare, grundlade Arnold Sönnerdahl en vinnarinstinkt. En inställning som han inte vek från, vare sig det handlade om att vinna en diskussion eller bara en lekfull pingismatch, och som skulle ta honom långt.
Efter några kortare arbeten inom trädgårdsindustrin, hamnade Arnold Sönnerdahl på Handelsanställdas förbund i Malmö i slutet av 20-talet. Där gick han i sin faders publicistiska fotspår och tog hand om förbundets tidning. Samtidigt engagerade han sig även i hyresgästernas sak.
I början av 30-talet var Malmös hyresgäster ännu inte organiserade. Luciadagen 1932 bildade därför aktiva deltagare i en studiecirkel på ABF en hyresgästförening. Bland grundarna återfanns Arnold Sönnerdahl. Han såg till att den nystartade föreningen fick en slagkraftig tidning, Bostaden, som han själv blev redaktör för.
”Arnold Sönnerdahl, som förutom ärvda anlag för redaktörsyrket även hade det talade ordet i sin makt och en icke oväsentlig organisationstalang, gav åt den inre kretsen av medarbetare en stimulans som betydde mycket”, skrev ordföranden Albin Skantz när de första tio åren skulle summeras.
Radikal ”gangsterförening”
Tidningen Bostaden spelade en mycket viktig roll för föreningens livskraft. Arnold Sönnerdahl skrev engagerade, provokativa texter med krav på sänkta hyror och kamp mot profiterande fastighetsägare, och föreningen växte snabbt. 28 medlemmar 1932 hade tre år senare växt till 6 117 stycken.
Sönnerdahl var den oomstridde ledaren, och byggde upp organisationen efter eget tycke. Förre statsrådet Eric Holmqvist har berättat hur han anställdes som ombudsman för hyresgästerna:
”Jag reste in till Malmö, sökte upp Sönnerdahl och blev anställd på stubben. Jag hade inget begrepp om bostadsförvaltning, jag hade sysslat med frökontroll i Svalöv. När jag talade om detta så sa Sönnerdahl med ett skratt:
– Det är utmärkt! Jag har själv jobbat på Weibulls en gång. Precis vad vi behöver!”
Arnold Sönnerdahl, radikalen som vägrade sjunga nationalsången på första maj, vars hyresgästorganisation kallades för ”gangsterförening” av vissa värdar, hade nu många järn i elden. Dörrar öppnades högre och högre upp i folkrörelsernas finrum i takt med att hans kontaktnät inom fackföreningar och det socialdemokratiska partiet växte sig allt större och starkare. Innan han fyllt trettio satt han i kommunfullmäktige.
I samma veva bildade Sönnerdahl också familj. Hustrun Ella arbetade även hon på Handelsanställdas förbund, men blev hemmafru i samband med äktenskapet. Tillsammans fick de tre barn. Men Arnold Sönnerdahl levde i första hand för sitt arbete.
– Vart vi än gick så kände han någon. Men han hade aldrig någon koll på vilken klass vi barn gick i, han åt aldrig middag hemma en vardagskväll. Vi bodde alldeles intill hans arbetsplats och man kunde möta honom på gatan ibland på väg in i en taxi eller till ett möte. Hade man tur så fick man en peng, berättade sonen Bo Sönnerdahl i en intervju 2002.
Nya umgängen föder nya vanor. Arnold Sönnerdahl började röka cigarr, något som skulle bli hans kännetecken tillsammans med det lockiga håret och den haltande gången.
– Han hade länge rökt cigaretter, och först rökte han cigarren på samma sätt. Men det går ju inte, man mår illa. Jag fick skura hissen efter att han spytt ner den, berättade hustrun Ella i en intervju 2002.
Rebellverksamhet
Redan i mitten av 20-talet hade en HSB-förening bildats i Malmö. Men i början av 30-talet hade verksamheten blivit minst sagt vilande, föreningen byggde knappt några bostäder. Arnold Sönnerdahl och den nystartade hyresgäströrelsen i Malmö var givetvis inte nöjda med sin systerorganisation. Redan 1934, två år efter starten, startade de därför ett eget byggföretag: Hyresgästernas Byggnadsproduktion, HB. Arnold Sönnerdahl knöt byggmästaren Hugo Åberg till företaget.
Denne legendariske entreprenör var en man i Arnold Sönnerdahls smak. Några år tidigare hade Åberg utsetts till Malmös fattigaste man, nu var den forne byggnadshantlangaren i full färd med att bygga sitt företagsimperium. Genom att erbjuda malmöborna billiga och bra bostäder kunde Sönnerdahl och Åberg skänka framgång åt sina organisationer. Men också åt sig själva.
Under de första tre åren byggde HB 1 130 lägenheter i Malmö. HSB mäktade under samma tid med 220 lägenheter. Vilket naturligtvis innebar att HSB tappade medlemmar till HB. Snart var de två konkurrenterna nästan lika stora.
Detta väckte naturligtvis ilska i de högsta leden inom HSB- och hyresgäströrelsen. Där spelade det ingen roll om utbudet på billiga bostäder ökade. Riksförbundens maktpositioner var ju hotade av Sönnerdahl och dennes rebeller i Malmö.
Maktkamp
Redan 1935 hölls det första krismötet mellan HSB:s ledare, arkitekten Sven Wallander, och Arnold Sönnerdahl, men utan något resultat. Därefter åkte ombudsmän från Stockholm i skytteltrafik till Malmö under sju år för att få stopp på HB:s verksamhet.
En av de saker som retade HSB:s ledning mest var att HB samarbetade med den private byggmästaren Åberg, samt att insatserna var ”orimligt låga”. Men Hyresgästföreningen i Malmö framhöll genom Arnold Sönnerdahl 1937 att man till och med ville ha två egna byggföretag i staden. Tack vare den egna konkurrensen hade bostadspriserna pressats ytterligare, menade Sönnerdahl.
När Vår bostad därefter skrev att ”Malmös hyresgästförening står som ett föredöme” blev de interna striderna i organisationerna än hårdare. Sven Wallander och ledningen för HSB gav HB medlemskap i sin riksorganisation och hoppades på så vis kunna återta kontrollen över byggandet i Malmö. Men Arnold Sönnerdahl och Hugo Åberg rättade ändå inte in sig i ledet. Trots att de lovat att minska produktionen när kriget bröt ut fortsatte HB att bygga i samma takt.
Sven Wallander blev rasande. Han var ingen man som tog ekonomiska risker, och tvekade inte om någon med annat sinne kom i hans väg. Det hade hyresgästbasen Otto Grimlund, Wallanders närmaste man under HSB:s uppbyggnad, fått känna på några år tidigare då han hastigt skildes från sina uppdrag 1936.
Vinnaråren
Och här kom nu uppstickarna från Malmö och satte hela hans skapelse på spel. HSB bestämde sig därför 1940 för att slänga ut dem ur organisationen. Men Sönnerdahl och hans kamrater kontrade, Hugo Åberg avsade sig sina privata uppdrag och anställdes som byggnadschef i HB. När det dessutom visade sig att Malmörebellerna kunnat sälja alla sina nybyggda lägenheter backade Wallander och HSB:s ledning. Plötsligt var nu Åberg en ”prima kraft” som måste behållas.
1943 slogs de två byggnadsföreningarna i Malmö samman. Hugo Åberg blev VD för HSB Malmö, Arnold Sönnerdahl fick ordförandeposten.
För Sven Wallander innebar det att hans skötebarn utvecklades ytterligare. Med Åberg följde en snickerifabrik. Med Sönnerdahl fick han en agitator med ett ovärderligt kontaktnät. Och Sven Wallander var svag för folk med ”publika engagemang”.
Arnold Sönnerdahl hade goda kontakter inom filmens värld. Därför kunde en film om svensk kvinnohistoria avslutas med en scen där den nygifte mannen bar sin hustru över tröskeln till en nybyggd lägenhet med orden: ”Tack vare Sven Wallander.” Och därför kunde succén Rännstensungar spelas in med alternativt propagandaavslut där huvudpersonerna blickar mot HSB:s nybyggda hus i Stockholm och suckar: ”Tänk om vi fick det så där.”
Sven Wallander beskrev Arnold Sönnerdahl i sina memoarer som ”högt begåvad, uppslagsrik och mycket trevlig”. Men tillade: ”han var sannerligen ingen lätthanterlig person”.
Genom att vinna striden med HSB:s ledning hade Arnold Sönnerdahl fått en mäktig position i Malmö.
Men som i alla växande rörelser uppstår fraktioner, och ledare som Sönnerdahl får motståndare i de egna leden. I Malmö ställdes efter kriget kommunsocialister mot självhjälpsstrateger inom det styrande socialdemokratiska partiet. De förra ansåg att kommunen skulle förse folk med bostäder, de senare, bland dem Arnold Sönnerdahl, att det borde lösas genom bostadskooperationen. Många företrädare inom den lokala arbetarrörelsen menade dock att HSB bara byggde för de övre skiften inom arbetarklassen. Ordväxlingarna kunde bli hätska mellan de två olika skolorna, och det var lätt att få fiender i de egna leden.
Inte minst för en man som Arnold Sönnerdahl, som aldrig dolde sin svaghet för det extravaganta. Han, som gärna for på en hastig utlandsresa, som gärna fattade beslut på en flott krog och som hellre tittade på resultatet än vägen dit.
En annan sida
Familjen Sönnerdahls ekonomi hade också förbättrats väsentligt. Ett ståtligt sommarhus i Höllviken införskaffades, några år senare byttes det mot ett ännu stiligare hus i Smygehamn. Här satt gärna Arnold Sönnerdahl i en solstol, läste en politisk debattbok och rökte cigarr. Behövde huset omsorg fick någon annan sköta det.
– Han var så opraktisk att man kunde bli vansinnig. Kunde inte slå i en spik, berättade hustrun Ella.
– Och gick bilen sönder så ställde han alltid diagnoser som ”den har fått solsting”, fortsatte sonen Bo.
– Men han var alltid mån om barnen, och talade aldrig illa om människor, sa Ella.
Som så många andra malmöbor hade Arnold Sönnerdahl ett genuint fotbollsintresse. Tillsammans med fotbollshövdingen Eric Persson byggde han upp arbetarnas klubb MFF till en av landets ledande. Nya spelare behövde jobb och bostäder, det fixade HSB och Arnold Sönnerdahl. Och när en träningsarena behövdes för vintersäsongen såg Arnold Sönnerdahl till att en sådan byggdes. Det var bra affärer för såväl HSB som för MFF.
Redan som ung hade Arnold Sönnerdahls fotbollsintresse omvandlats i ekonomiska termer. Tillsammans med en kamrat drev han ett tipsbolag, vilket då var ett vanligt, men omdiskuterat, sätt att tjäna pengar på folks ständiga spelhunger. För att stoppa detta (och för att få kontroll över de betydande summor pengar det handlade om) hade därför det statliga bolaget Tipstjänst bildats 1934. Sönnerdahl och dennes kamrat skrotade sitt tipsbolag och gick skilda vägar.
Men nu, efter kriget, kom de två samman igen. Valutaaffärer var ett enkelt sätt att tjäna snabba pengar på, speciellt om den fördes in och ut ur det krigshärjade grannlandet Danmark. Det var visserligen förbjudet, men risken att åka fast var liten. Arnold Sönnerdahl gav sig in i valutabranschen tillsammans med tipskamraten, som numera kallade sig köpman.
Skandalerna
För en man som Sönnerdahl, med en karriär som pekade spikrakt uppåt, och som mycket väl kunde sluta i regeringen, var det ett mycket irrationellt beslut. Det sades ju att självaste Gustav Möller hade ögonen på den unge man som höll på att förvandla socialministerns födelsestad till ett folkhem. Samme man hade nu alltså bestämt sig för att tjäna lite pengar på valutasmuggling.
Naturligtvis gick det på tok.
1949 nystade polisen upp valutasmugglingen över Öresund. Sönnerdahl och köpmannen blev båda indragna i utredningen. Den senare tog dock på sig ansvaret för smugglingen och fick fängelsestraff. Arnold Sönnerdahl slapp undan med böter. Socialdemokraterna i Malmö såg dock till att han lämnade sina politiska uppdrag. Ministerämnet hade visat sig vara kattguld för partiet.
Men inom HSB och Hyresgäströrelsen var Sönnerdahls position fortsatt ohotad, trots smuggelaffären. Fyra år senare, 1953, utsågs han till vd för HSB Malmö och hans karriär fortsatte uppåt.
Sven Wallander närmade sig nu pension och Arnold Sönnerdahl hade själv väckt frågan om en ersättare redan året efter valutaskandalen. Huruvida han hade sig själv i åtanke går numera bara att spekulera i. Att Arnold Sönnerdahl hellre ledde än blev ledd är dock uppenbart.
Men Sven Wallander ville se förste ombudsmannen Sven Kypengren som sin efterträdare när han väl bestämde sig för att sluta. Wallander fortsatte dock på sin post ända fram till 1956, och när stunden var kommen skulle det visa sig att Arnold Sönnerdahl inte längre fanns som utmanare.
En rad olika rättsprocesser som väckts i mitten av 50-talet i Lund och Malmö började så sakteliga väcka en viss uppmärksamhet. I samtliga fall hade en och samma man stämt en rad motparter för uteblivna ersättningar i samband med diverse affärer. Denne man visade sig vara Arnold Sönnerdahls gamle tipskumpan köpmannen. Och inte nog med det, i alla stämningsansökningarna återkom Sönnerdahl själv som en röd tråd.
Köpmannen hävdade att de två samarbetat i en rad affärer som aldrig klarats upp ekonomiskt, att Arnold Sönnerdahl behållit pengar som var köpmannens. Genom att nu gå till domstol gav han offentlighet åt affärerna.
Snaran dras åt
Tidningarna var inte sena att hoppa på historien. Hade HSB-direktören spelat under täcket?
Arnold Sönnerdahl hävdade sin oskuld, men snaran fortsatte att dras åt. Sven Wallander ville inte se rörelsen inblandad i en skandal, HSB:s centrala ledning tillsatte därför en egen, hemlig, utredning.
Det visade sig då att Arnold Sönnerdahl antagligen spelat en viktigare roll vid smuggelaffären än vad som först påståtts. Köpmannen hade tagit på sig skulden för att rädda Sönnerdahls karriär. Detta hade därefter satt HSB-ledaren i en ohållbar ställning. Under pågående utredningar och rättegångar hade kumpanen medverkat i en rad affärer i HSB namn, men utan att utföra något egentligt arbete. Denne menade att detta var ett sätt för Sönnerdahl att ge kumpanen ekonomisk ersättning för sitt offer.
Några pengar hade köpmannen dock aldrig sett skymten av. Men eftersom Sönnerdahls karriär fortsatte uppåt fanns det ett visst handlingsutrymme för den forne kumpanen. Han förstod att Sönnerdahl inte ville få denna affär offentlig.
1955 undersökte Arnold Sönnerdahl diskret möjligheterna att stämma köpmannen för utpressning. HSB:s jurist ansåg då att det fanns goda chanser att vinna ett sådant mål, men inte utan att undvika skadlig publicitet.
Summan som tipskumpanen krävde var emellertid så pass stor att Arnold Sönnerdahl inte själv kunde plocka fram den. Åtminstone inte med en oförändrad livsstil. Därhemma hade dessutom äldsta dottern drabbats av en svår skelettsjukdom som krävde dyrbar vård.
Arnold Sönnerdahl höll skenet utåt, men det blev alldeles uppenbart att hans dagar var räknade. Han handlade mer och mer irrationellt. För att få utpressaren ur världen bestämde han sig för att betala honom. Men han använde HSB:s pengar, och först två månader senare kunde han via ett banklån återbetala skulden.
Att använda rörelsens pengar för detta ändamål var dock droppen för HSB:s ledning, Sönnerdahl blev persona non grata, icke önskvärd, närmast över en natt. De fiender han samlat på sig under åren var inte sena att utnyttja situationen.
– Han var godtrogen och naiv, trodde nog inte att folk skulle slå så hårt i maktkamp, menade hustrun Ella.
Så står han alltså här, skärrad, utanför den sal där HSB:s utredare har presenterat sina fakta. Han vet att han kommer att avsättas vid kommande styrelsemöte, att den karriär som pekat spikrakt uppåt nu i stället är helt över. Att han byggt upp en ny stad spelar ingen roll. Inte heller att han gett tusentals människor ett bra och billigt boende. Hans öde är att försvinna ur historieböckerna.
Bortrensad
Sin egen familj har han hela tiden hållit utanför sina affärer. Inte heller nu, när den framgångsrike familjefadern helt plötsligt har avsatts, får de vet varför. Ella sänds till släktingar i USA under de värsta turerna. In i det sista tänker han undanhålla familjen de smärtfulla upplevelserna, han tar hela smällen själv.
Än i dag vet inte hustrun Ella vad som egentligen hände. Men hon lägger hela skulden på den gamle tipskumpanen:
– En ond man.
Efter skandalen försökte Arnold Sönnerdahl gå vidare. Han startade en egen firma, gav ut ett nyhetsblad för byggnadsentreprenörer, men kom aldrig över det som hänt. Han började dricka. På nätterna låg han vaken och höll försvarstal.
Skulderna växte och sommarhuset i Smygehamn såldes på exekutiv auktion. Köpare var för övrigt kristdemokraternas nuvarande ledare, Alf Svensson.
Hos HSB började spåren efter Sönnerdahl att sopas undan. Bertil Tagesson arbetade på HSB Malmö i närmare 50 år, varav tio under Arnold Sönnerdahls tid, och varv den som såg honom komma ut ur salen den där dagen 1956 och be till Gud om hjälp.
– Det fanns de som krälade som hundar för Sönnerdahl så länge han var kvar. Sedan började de tala skit om honom, berättade tagesson i en intervju 2002.
Han ansåg att Sönnerdahls förtjänster var större än hans brister:
– Den dagen han försvann var det som om något försvann inom HSB. Vi saknade honom mycket. Jag har upplevt många direktörer, men för mig kommer Arnold Sönnerdahl alltid att vara nummer ett.
En som inte stängde dörren trots skandalerna var fotbollshövdingen Eric Persson, Arnold Sönnerdahl hade två fribiljetter på Malmö Stadion livet ut. Författaren Olle Svenning har i sin bok om fadern, riksdagsmannen Eric Svenning, som tog över som hyresgästbas efter Arnold Sönnerdahl, berättat hur han och fadern träffat Sönnerdahl på en match. Eric Svenning hälsade tyst, men gick vidare. Först i hissen på väg hem förklarade han varför: ”Han lärde mig allting och sedan var jag tvungen att göra slut på honom. Han klarade inte rörelsens krav fast han fick två chanser.”
”Min far älskade honom”, skriver Olle Svenning.
1967 avled Arnold Sönnerdahl, endast 57 år gammal, hårt sliten av sjukdom och bitterhet. Han begravdes en stilla decemberdag i en minneslund i Malmö.
Ingen gravsten minner i dag om att Arnold Sönnerdahl någonsin levat. Men alla de bostadshus han såg till att bygga talar för sig själva.
