Ensam kvinna på bostadsbarrikaderna

När Hyresgästföreningen grundades fanns endast en kvinna med i ledningen. Elin Lindley hade då länge slagits för kvinnors bostadsförhållanden. Men den framgångsrika politiska karriären skulle få ett abrupt slut. Att mana till kastrering av misskötsamma familjefäder blev hennes fall.


Det är fredagskväll, klockan har slagit åtta. Mer än hundra personer har samlats i KFUM:s lokaler på Snickarbacken i Stockholm. Det är den tjugonde april 1917, ett världskrig rasar, folk svälter. Bostäderna är usla, hyrorna höga och vräkningarna otaliga. Ikväll ska huvudstadens hyresgäster organisera sig.
Initiativet har tagits av stadens arbetarekommun, och i den styrelse som ska väljas återfinns en lång rad av partiets män.
Samt en kvinna.

Elin Jonsson var uppvuxen under fattiga förhållanden, fadern var lantarbetare i Ödeshög. Som artonåring flyttade hon till Stockholm för att skaffa sig en framtid. En syster emigrerade till USA, själv skulle Elin bli hembiträde i storstaden. Året var 1891.
Hon hade fått plats i ett hushåll på Drottninggatan 100. I samma hus fanns en boktryckare, Wilhelmsson, som tryckte skrifter åt den nyfödda arbetarrörelsen. Det dröjde inte länge förrän den unga flickan från Östergötland kom i kontakt med socialistisk propaganda. Redan året därpå, 1892, blev Elin Jonsson medlem i det socialdemokratiska arbetarpartiet.
”Socialismen blev mitt evangelium”, förklarar hon i sina efterlämnade handlingar.
”Fattigdom och umbäranden under barnaåren gjorde att man blev lätt övertygad om nödvändigheten till samverkan och solidaritet inom arbetareklassen, ty endast härigenom kunde de krafter framskapas som förmådde ändra samhälleliga missförhållanden.”
Det politiska engagemanget skulle förändra det unga hembiträdets liv.

1895 återvände en 30-årig sjöman till Sverige efter att ha arbetat femton år till sjöss och i England. Stockholmsgrabben Carl Gustav Lindgren hade under denna tid bytt namn, han var numera Charles Lindley, fackföreningsman och socialist. I partiarbetet hemma i Stockholm träffade han Elin, och de två blev snart ett par.
Redan då var bostadssituationen i Stockholm rent katastrofal för många familjer. Många arbetare betalade halva sin lön i hyra, men fick ändå inte mycket bostadsutrymme. 25 000 personer bodde i lägenheter utan kök. Samtidigt kunde elva personer bo i ett kök, utan rum.
Charles Lindley blev snart engagerad i en kommitté för att komma till rätta med bostadsnöden. Men trots motioner i stadens fullmäktige om att starta ett kommunalt bostadsbyggande hände inget från politiskt håll.
Inte särskilt konstigt menade dock Lindley:
”Omkring hälften av fullmäktiges ledamöter var synliga ägare till fastigheter. De ägde sammanlagt en tredjedel av samtliga fastighetsvärden i Stockholm. Kallsinnigheten mot ett kommunalt byggande var lätt förståelig.”
Men Lindley lämnade snart den bostadspolitiska arenan, som ledare för transportarbetarna tog den fackliga kampen all tid.

Elin och Charles gifte sig 1900. Borgerlig vigsel var en självklarhet för de två radikalerna, som därmed också måste begära utträde ur kyrkan. Kyrkoherden i Klara församling förklarade då för Elin att den som tänkte gifta sig utan kyrkans tillstånd var ”på samma nivå som en hund eller katt”. Kyrkoherden krävde därefter att Elin skulle motivera sitt beslut.
”Det behövs inga motiveringar för mitt utträde ur kyrkan annat än kyrkoherdens egna ord” svarade hon.
De två flyttade samman, fackföreningskontoret ingick i bohaget. ”Lägenheten låg på nedre botten i en gårdsflygel dit ingen solstråle kunde tränga ner. Vi var likväl glada att få ett rum till förbundet, ty husvärdarna var vid den tiden inte villiga att hyra ut åt socialistiska fackliga organisationer.”

Paret Lindley kom tidigt i kontakt med en rad av dåtidens radikala socialister. Charles Lindley var exempelvis en viktig länk i bolsjevikernas kurirkedja under åren innan den ryska revolutionen.
Elin Lindley knöt vänskapsband med en av dessa bolsjeviker, Alexandra Kollontaj. Och när ryskan 1915 kastades ut ur Sverige, var det till Elin Lindley hon skrev för att säkerställa att garderoben skulle nå fram till den nya exilorten Köpenhamn.
Kontakterna med de ryska revolutionärerna avtog i takt med partisprängningarna, men då Lenin gjorde sin beryktade återresa 1917 via Sverige ska han, enligt Charles Lindley, ha besökt paret i deras lägenhet. Enligt Charles Lindley ska bolsjevikledaren då blivit missnöjd med att de svenska transportarbetarnas ledare inte varit klädd som en arbetare.
Elin Lindley ska dock ha varit än mer missnöjd med Lenins beteende:
”När man kommer in i ett främmande hem så lägger man sig inte utan vidare på en soffa.”

Elin Lindley blev i praktiken den som ansvarade för fackförbundets administration, då maken ägnade sig åt talrika resor. Men hon drev även sina egna idéer och tankar, i det fackliga arbetet och i partiet.
”Fackföreningsidén är ytterst ett arbete för goda och drägliga hem”, förklarade hon sitt engagemang.
I början av seklet deltog hon i ett försök att organisera Stockholms hembiträden, och hon var drivande vid bildandet av det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Och det var i den egenskapen hon nu valdes som styrelseledamot i KFUM:s lokal, kvällen då hyresgäströrelsen såg dagens ljus.


Men Elin Lindley lämnade snart Hyresgäströrelsen. De hon framför allt slogs för, de ensamstående kvinnorna, kunde få hjälp på andra, mer praktiskt inriktade vägar. 1919 valdes hon in i Stockholms stadsfullmäktige, och där väckte hon tre år senare frågan om kvinnors boende, tillsammans med partikamraten Hanna Grönvall. De båda s-kvinnorna ansåg att männen i fullmäktige ständigt vänt de ensamma kvinnorna ryggen och endast brytt sig om ungkarlarnas problem. Därför ville de se ett kommunalt hem för ensamstående kvinnor. Men idén möttes med kyla.
Elin Lindley tog dock saken i egna händer och bildade föreningen Hem och hjälp för ensamstående kvinnor. Hon blev själv föreningens ordförande och stadsfullmäktige beviljade då ett lån!
Föreningen kunde på så vis skaffa ett eget hus på Brunnsgatan i Stockholm där ensamstående, barnlösa, kvinnor erbjöds bostäder.

Elin Lindleys politiska karriär pekade nu rakt uppåt, hon var en av de mest inflytelserika kvinnorna inom partiet.
Dessutom var hon gift med en av LO:s mäktigaste ledare. Charles Lindley satt även, sedan 1907, i riksdagen. SAP:s partistyrelse tillhörde han alltsedan 1898. Paret Lindley kunde nu skörda sina framgångar efter pionjärårens insatser. De trånga lägenheterna kunde bytas ut mot en villa i Bromma. Studieresor och kongresser förde dem båda ofta utomlands. Paret Lindley var dock barnlöst, Elins ögonstenar blev istället familjens hundar.
Trots att Elin Lindley ofta var ensam kvinna i många politiska församlingar var hon inte någon förespråkare för kvinnorepresentation i sig. En dåligt påläst kvinna är dålig för kvinnofrågan, menade hon. Platserna skulle tillsättas utifrån kompetens, inte utifrån kön.
Men de som når framgång skapar också fiender, inte minst en kvinna i en manlig värld.

1927 blossade en affär upp som skulle få allvarliga följder för Elin Lindley. Den lilla tidningen Röda Röster, organ för kommunisternas kvinnoförbund, avslöjade att Elin Lindley uppmanat en arbetarkvinna som väntat sitt åttonde barn att ”gå hem och kastrera sin man”. ”Ett sådant barbariskt yttrande kan endast en genomsyrad borgarbracka fälla, vilken själv inte haft barn”, skrev den kommunistiske skribenten.
Påståendet väckte intresset även hos andra, mer spridda, medier. Elin och Charles Lindley försökte avfärda händelsen som kommunistisk agitation med syfte att splittra arbetarrörelsen. Men Röda Röster slog tillbaka, uppgifterna kom i själva verket från sossarnas egna protokoll.

Incidenten hade inträffat redan 1925, då kritik riktats mot Elin Lindleys arbete i en fattigvårdsnämnd. Hon påstods då inte ha verkat ”till fattigas fromma”. En intern utredning gjordes av partiet och Elin Lindley gavs tillfälle att förklara vad hon egentligen sagt åttabarnsmodern:
”Jag påminner mig mycket väl det samtal som därvid fördes, då jag som kvinna kände mig upprörd över den sociala ansvarslösheten som manifesterades i att oupphörligt sätta liv till världen och utan tanke på att kunna fostra dem i kampen för tillvaron. Jag framhöll att barnen under dessa omständigheter icke kunde bli till någon glädje för dem själva samt uppmanade henne att iakttaga återhållsamhet i fråga om barnalstringen.”
Elin Lindley betonade också att kvinnans två äldsta barn faktiskt omhändertagits såsom ”vanartiga”

Vid Elin Lindleys bortgång, 20 år senare, påmindes i flera dödsrunor om hur ”framsynt” Elin Lindley var när det gällde sterilisering av personer med dåliga anlag. ”Elin Lindley gick gärna i bräschen för andra utåt och var inte rädd för att komma med kritik. Frankt och frimodigt sjöng hon ut sin hjärtas mening”, skrev exempelvis Signe Carlsson.
Men 1927 var kastreringsfrågan, av någon anledning, alltför magstark för socialdemokratin. Elin Lindley miste strax därefter sin plats i fullmäktige, och hennes politiska karriär var därmed över.
Även efter att förtroendeuppdragen upphört fortsatte dock Elin Lindley att röra sig i politiska kretsar. Hon tillbringade en stor del av sin tid på riksdagens åhörarläktare, och älskade debatter.
”Har alltid varit intresserad av diskussioner. Att höra olika åsikter och synpunkter brytas mot varandra.”
Men Elin Lindleys förändrade ställning i partiet ledde även till smått förödmjukande händelser. Vid kvinnoförbundets kongress 1940 hade hon först ratats som ombud av sin lokala klubb, och visades senare upp på läktaren. Elin Lindley skrev därför upprört till styrelsen att ”något dylikt icke förekom beträffande någon annan av de inbjudna pionjärerna”.

Elin Lindley begravdes 9 november 1946, i grav nr 14 864, kv 13 A på Norra Kyrkogården. Hon följdes till graven av åtskilliga röda fanor, Schubert, Mozart, Allmänna kvinnoklubbens kör, samt en lång rad prominenta talare.