Hyresgäster, beväpna er! - del 3

Otto Grimlund avgick omedelbart från alla sina uppdrag. De historiska dokumenten antyder misskötsel med rörelsens pengar.
1936 hände något. Otto Grimlund avgick med omedelbar verkan från alla sina uppdrag inom HSB och hyresgäströrelsen. ”En svårartad ohälsa”, ska ha drabbat honom enligt de officiella kommunikéerna. Det talades också om ett klimatbyte som han skulle tvingats till på grund av sin sjukdom.
”Det handlade nog om hjärtat”, trodde sonen Otto i en intervju 2001. Han var 14 år när fadern lämnade sina uppdrag.
Men det kan också funnits andra anledningar till den plötsliga sortin. Den tidigare kamraten Martin Andersson antyder detta 1936 i ett brev, troligen ställt till Sven Wallander: ”…då det gällde Otto Grimlund, som misskött sig, fanns det stora hänsyn…”.
Wallander själv skrev i sina memoarer 30 år senare att Otto Grimlund haft ”en personlig svaghet, nämligen att sköta sin ekonomi väl bohemiskt, vilket i vissa fall utgjorde en fara för HSB.”
Vad Wallander syftade på är fortfarande höljt i dunkel. Familjen Grimlund lämnade hursomhelst Stockholm och bosatte sig på en gård utanför Ystad. Otto Grimlund bytte nu sida, köpte några hus och försökte försörja sig som fastighetsägare. Men han verkade inte trivas nämnvärt. 1940 skrev han till den gamle kamraten Zeth Höglund, då han hört ryktas om att denne skulle starta en kvällstidning: ”Tror du att det skulle finnas användning för mig på någon post? Tiderna är bistra, inkomster på fastigheter går mest till amorteringar och ökade kostnader och det blir trist i längden att gå här utan fast jobb.”

Bortglömd
Det verkade alltså inte vara hälsan som hindrade Otto Grimlund från att återvända till hyresgäströrelsen eller HSB. Men när Hyresgästföreningen nedtecknade sin 25-åriga historia 1942 omnämns inte Otto Grimlund, trots att han varit organisationens förbundsordförande under 12 år.
Det blev inte heller någon kvällstidningsarbete för Grimlund. Istället flyttade han med familjen till Klintehamn på Gotland 1941 där han hade köpt ett stort lantbruk. Men Otto Grimlund själv var inte någon lantbrukare, det överlät han åt andra att ta hand om. Otto j:r gick lantbruksskolan, hans storebror Sven blev ingenjör.
Otto Grimlund själv levde på inkomsterna från gården. När han fyllde 50 år 1943 angav han utländska bilresor och boksamlande som sina hobbies. Och han började se tillbaka på sitt liv: ”Vi har vuxit från 1893 års koltbarn till 1943 års medelålders herrar, vi har upplevt ett sekels utveckling under en period rik på uppfinningar, upptäckter, revolutionerande nyheter, social omdaningar än någon förut. Vi tillhör ett släkte som så att säga hade att rycka ut i den nya tiden, ta den i besittning som ett arvegods, med alla dess stora förmåner och med alla dess fruktansvärda nackdelar på köpet.”
Men när hans kamrater från ungdomstiden alla började skriva sina memoarer under femtiotalet förblev Otto Grimlunds penna overksam. Han, som lotsat Lenin och skapat HSB, berättade aldrig sin historia.
”Han gjorde flera försök”, berättade Otto j:r. ”Han köpte en bandspelare och skulle börja läsa in, men han kom aldrig längre än till 'Detta är Otto Grimlund', vilket han läste in fem gånger… Hans stora problem var att han hade ett taskigt minne, precis som jag.”

Åter i Sovjet
1959 avled Olga Grimlund. Otto Grimlund flyttade tillbaka Stockholm och gifte om sig. Han gjorde nya försök att berätta sin historia, höll föredrag, medverkade i radio och 1964 besökte han Sovjet för att medverka i en svensk TV-dokumentär och berätta om sin revolutionära ungdom. ”Sovjet är allt fortfarande på väg mot ett i princip klasslöst samhälle”, förklarade han. ”De stora försvarskrigen, först mot interventionisterna av alla slag och sedan mot Hitler har skapat en berättigad misstänksamhet mot den kapitalistiska världen.”
Otto Grimlund bjöds också in som hedersgäst till 50-års jubileumet av den ryska revolutionen 1967. Sonen Otto följde med.
”Jag stod nere på en sidogata under paraden och hade blicken upp där höjdarna stod. Det var högtidligt och ingen lämnade balustraden. Men så var plötsligt farsgubben borta, och ingen såg vart han tagit vägen. Han berättade senare att han hade varit tvungen att gå på toaletten.”
1969 avled Otto Grimlund 75 år gammal.

Hyresgäster, beväpna er! - del 2

Direktiven från Moskva blev hårdare efter att bolsjevikerna segrat i inbördeskriget, nu skulle världskommunismen skapas, även inom hyresgäströrelsen.

På Lenins initiativ bildades den kommunistiska internationalen, Komintern, 1919. Otto Grimlund representerade Sverige vid bildandet, och två år senare bytte vänsterpartiet namn till Sveriges kommunistiska parti. Förslaget om namnbyte kom från Otto Grimlund. På bilden här intill syns det dedicerade porträtt av Lenin som finns i familjen Grimlunds ägo.
Därhemma växte familjen, 1922 födde Olga deras andre son, Otto j:r. Hon såg nog helst att flängandet till Ryssland slutade. Otto Grimlund, som gärna klädde sig flott och vars kostymer oftast skiljer honom från övriga deltagare på dåtidens kongressfoton, var nog också rätt trött på tillvaron i öster och de förhållanden som rådde där. Från en av otaliga internationella kongresser i det tidiga 20-talets Moskva skrev han till Olga: ”Det ska blir väldigt skönt att komma hem igen efter allt jobbet här. Smutsig och djäklig ser jag ut, all tvätten slut. Trist att bo ihop så många jämt.”
Men även om den politiska karriären gick uppåt, och han blev en välkänd person, så drogs familjen med ekonomiska problem. Otto Grimlund var en sorglös person, med stora svårigheter att hålla i pengarna. Hans problem med växlar och obetalda lån skulle följa honom genom livet.
Tidningen Norrskensflamman betalade honom 200 kronor i månaden för att förse redaktionen med notiser. Men Otto Grimlund utförde inte uppdraget själv utan lejde någon, troligen till en mycket lägre summa. Arrangemanget avslöjades 1925 då TT upptäckte att Norrskensflamman använt deras notiser och krävde skadestånd. Otto Grimlunds hjälpreda hade helt enkelt skrivit av telegrambyråns notiser och sänt vidare. Själv tyckte Grimlund inte att det var mycket att bråka om, och uppmanade Norrskensflamman att betala skadeståndet.

Kursändring
Mötet med Lenin i Trelleborg 12 april 1917 innebar en vändning för Otto Grimlund. Exakt sex år senare, 12 april 1923, intog hans liv en ny kurs. Han började engagera sig i boendefrågor, gick med i Hyresgästföreningen, och blev medlem nr 2100. Ett år senare valdes han, 31 år gammal, till ordförande för det nystartade riksförbundet. Då hade han redan, tillsammans med arkitekten Sven Wallander, tagit initiativet och startat Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, HSB.
Hur kom det sig då att världskommunisten Otto Grimlund bytte bana och engagerade sig i hyresgäströrelsen, en organisation som han dessförinnan inte hade haft någon koppling till? Förklaringarna är flera. Kommunistpartiet hade uppmanat landets hyresgästföreningar att bilda en riksorganisation. Moskva ville göra föreningarna till kamporganisationer som stod under partiets inflytande. Med den färgstarke Grimlund som ledare skulle hyresgäströrelsen kunna bli kommunistisk.
Det tycks också ha varit Otto Grimlunds egna ambitioner. När partikamraten, den då ledande kommunisten i Göteborg, Martin Andersson inte blivit vald till en förtroendepost skrev Grimlund ett ilsket brev till denne: ”Fanns det verkligen inte en enda kommunist på mötet? Har ni inte fraktionsmöten innan årsmötet? Lägger ni inte upp sakerna så att de är klappade och klara? Detta vittnar ju om rena ynkedomen.”
Grimlund förklarade därefter hur de vid ett kommande möte, med hjälp av Sven Wallander, ska få Martin Andersson invald.
”Först talar Wallander, neutralt men berömmer kommunisterna, därefter tar jag ordet…”
Sven Wallander hade däremot inga politiska intressen, hans mål var att skapa en bostadskooperativ massrörelse bland hyresgästerna och att få genomföra sin vision om det goda hemmet. Han hade därför en stor användning av en vältränad agitator som Otto Grimlund. De båda for landet runt och talade för den nya organisationen. Under tiden växte barnen upp därhemma.
– Han var en snäll man, men inte den typen av far som lekte med oss barn, eller läste sagor för som på kvällarna, berättade sonen Otto. Och skulle en växel omsättas så försvann han alltid.

Boskapshandlare från Argentina
På sina agitationsresor väckte han stor uppmärksamhet. Lennart Geijer, som skulle bli jurist inom hyresgäströrelsen och senare även statsråd, har beskrivit när Otto Grimlund kom till Ystad för att tala: ”Det var en uppseendeväckande klädd person som steg av tåget. Jag tyckte han såg ut som en boskapshandlare från Argentina. Visserligen hade jag inte träffat någon från Argentina överhuvudtaget, men var annars kan man tänkas ha en kanariegul överrock mitt i vintern? Dessutom var han, vad vi med ett fint ord kalla voluminös, och hade ett bulldogsliknande ansikte.”
Det råder ingen tvekan att HSB:s starke man, arkitekten Wallander värdesatte Otto Grimlund, oavsett dennes politiska ambitioner. När den murbruksfabrik som HSB startat 1927 något år senare rasade i sjön befann sig Sven Wallander i Wien. Grimlund kontaktade honom och Wallander skrev tillbaka:
”Det inger mig en ganska lugn känsla att veta att du befinner dig i Stockholm då jag har det största förtroende för din klokhet och lojalitet i alla väder.”
Men tiderna skulle förändras.

Fick nog av Moskva
Otto Grimlund hade förblivit Moskva trogen under partisprängningarna 1921 och 1924 när flera vänsterradikaler återvände till socialdemokratin. Men när Komintern vid hyresgästinternationalen i Prag 1929 krävde att hyresgästföreningarna och därmed även HSB:s medlemmar skulle beväpna sig och bilda försvarsstyrkor, så kallade ”abwehrformationen”, ville inte Otto Grimlund medverka. För denna vägran fick han en varning av det svenska kommunistpartiets centralkommitté: ”Kamrat Grimlund har vid olika tillfällen opererat på egen hand och haft synnerligen liten förståelse för den kommunistiska disciplinen.”
Otto Grimlund petades också från sin tjänst på Folket Dagblad Politiken. Han lämnade kommunistpartiet kort därefter. Samma år splittrades dessutom kommunisterna i två partier. Grimlund själv återvände till socialdemokratin.
Inkomstkällan från kommunistpartiets tidning gick förlorad, men Otto Grimlund fick 4 000 kronor per år för att stå till HSB-föreningarnas förfogande, dessutom var han vicevärd i HSB-huset vid Röda bergen i Stockholm där familjen bodde.
Hustrun Olga hade redan 1927 fått anställning som konsulent vid HSB på Sven Wallanders förslag. Hennes uppdrag bestod i att planera tvättstugor och trädgårdar. Hon arbetade också för att få kvinnor valda till bostadsföreningarnas styrelser. Dessutom medarbetade båda makarna flitigt i organisationens tidning Vår bostad.
Otto Grimlunds lade politiken bakom sig och engagerade sig under 30-talets första hälft helhjärtat i hyresgästernas organisationer.

Fortsättning följer

Hyresgäster, beväpna er! - del 1

Hyresgästbasen och bostadspionjären Otto Grimlund, en av HSB:s grundare, var en färgstark person. En vänsterradikal politiker som kände Lenin och länge var trogen Sovjetunionens linje. Men när Moskva krävde att Hyresgäströrelsen skulle beväpna sig hoppade han av.

Det hade redan blivit mörkt när tågfärjan Drottning Viktoria anlände till Trelleborg. På kajen stod en förväntansfull skara, några av dem hade väntat där i flera dagar och när färjan till slut anlände var det bråttom.
Det var nu den 12 april 1917 och ute i Europa rasade kriget sedan tre år. Den tyska regimen ville få slut på kriget i Ryssland och hade därför bestämt sig för att hjälpa den landsflyktige bolsjevikledaren Lenin hem. Återresan skulle ske med tåg via Sverige.
Bland de väntande på kajen stod Otto Grimlund, en 23-årig handskmakarson från Malmö. På morgonen dagen före hade han fått ett telegram från Fredrik Ström som uppmanade honom att bege sig till Trelleborg.
De tillhörde båda vänsterfalangen inom socialdemokraterna. På kongressen två månader dessförinnan, hade partiet splittrats. Radikala socialister som Ström, Zeth Höglund och Karl Kilbom ville annat än partilinjen och samlade anhängare främst bland de unga. Otto Grimlund, omstridd och färgstark ledare för Malmös socialdemokratiska ungdom, hade deltagit på kongressen och ställt sig bakom de radikala. Men han hade talat mot en splittring.
”Varje tal om sprängning just nu är oklokt och gagna ej vår sak”, hade han också skrivit strax innan kongressen till Zeth Höglund som satt inlåst på Långholmen för antinationell verksamhet.

Ingen arbetare
Men utbrytarnas ledning gav honom nu uppdraget att möta Lenin och föra honom till Stockholm. Den ryske revolutionären hade blivit försenad i Berlin. Men Otto Grimlund kunde vänta, han var ingen arbetare som måste gå tillbaka till skiftet. Sedan arton års ålder hade Grimlund försökt försörja sig som skribent.
När han 1916 valts till distriktsordförande med mycket knapp marginal hade det splittrat Malmös socialdemokratiska ungdom. Otto Grimlund hade nämligen visat sig vara inblandad i ouppklarade penningaffärer och växelhistorier.
Förbundssekreteraren Karl Kilbom hade uppmanat den nyvalde Grimlund att avgå.
”Det är alldeles riktigt att detta är privataffärer”, skrev Kilbom, ”men var går gränsen för en offentlig man så utsatt som vårt folk nu är mellan privata och offentliga affärer? Du vet lika väl som jag att den gränsen icke finns. Att du har haft dålig ekonomi är inget försvar, du kunde haft lika bra ekonomi som exempelvis Sköld, om du nu skött den.”
Kilbom ansåg att Grimlund borde ordnat sig ett riktigt arbete.
”Skaffa dig en plats på ett kontor och du ska se att ditt anseende omedelbart ökar med hundra procent. Det är förbannat slarv av en intelligent man att gå och söla som du. Har du förstått?”

Fortsatte lotsa ryssar
Men trots detta stod nu Otto Grimlund alltså ett år senare i Trelleborg, med ett viktigt uppdrag från Kilboms utbrytargrupp. Han var inte ensam på kajen. De ryska bolsjevikerna hade redan representanter på plats som såg till att Lenin och de trettio personerna i hans sällskap hann med kvällens sista tåg till Malmö där ett smörgåsbord väntade.
Morgonen 13 april klev de av på Stockholms centralstation. Otto Grimlund var med, han hade utfört sitt uppdrag och tillbringat natten på tåget i samma kupé som Lenin. Denne stannade nio timmar i Stockholm innan det bar vidare till Haparanda och vidare in i det ryska riket.
Otto Grimlund fortsatte därefter att lotsa ryssar genom Sverige. I juni samma år telegraferade han från Trelleborg till nyblivna hustrun Olga: ”Ryssar anländer till Malmö 9.50 kom till perrongen”.
Olga Grimlund kom, liksom maken, från en starkt socialistisk familj, en av hennes bröder hade häktats för dödssprängningen av strejkbrytarbåten Amalthea, men senare frisläppts.
I november, när Olga var gravid i sjätte månaden, åkte Otto Grimlund till Haparanda, som korrespondent för Svenska telegrambyrån skulle han skildra vad som hände på andra sidan gränsen, i det Ryssland där revolutionen rasade. Det var också där han befann sig då Lenin tog makten i november. Nyåret 1918 anlände Grimlund själv till S:t Petersburg där han återförenades med Höglund och Kilbom.

Karriär i partiet
Otto Grimlunds politiska karriär hade genom händelserna 1917 fått en rivstart. Familjen flyttade till Stockholm, sonen Sven föddes, och Otto Grimlund fick alltfler ledande uppdrag i vänsterpartiet. Efter att ha återvänt från Ryssland i februari 1918valdes han in i partiledningen, och började arbeta tillsammans med Zeth Höglund på partiorganet Folkets Dagblad Politiken. Grimlund blev tidningens ansvarige utgivare och fick på så sätt fick flera åtal på halsen, men kom oftast undan påföljder.
Otto Grimlunds kontakter med de ryska bolsjevikerna blev samtidigt allt intensivare, de följande åren reste han ett flertal gånger till Moskva och S:t Petersburg där han tillbringade allt längre perioder. Hemma i Stockholm väntade Olga med parets nyfödde son.”Jag hoppas att både Sven och du är raska och krya och inte förlorar tålamodet”, skrev han till hustrun från Moskva i mars 1919.
Grimlund utsågs som chef för den sovjetryska nyhetsbyrån Rosta i Stockholm, han gav ut en tidning i Moskva och kände såväl Lenin som Stalin. 1920 ska Grimlund enligt obekräftade uppgifter ha övertalat den senare att släppa 11 svenskar som satt inspärrade i Ljubjanka.
Grimlund utsågs till sovjetstatens kurir och transporterade bolsjevikmaterial och pengar under inbördeskriget. Resorna genom det då nyligen självständiga Finland var ofta förenade med fara för bolsjeviker, speciellt efter att de röda styrkorna förlorat det finska inbördeskriget. 1919 arresterades Otto Grimlund i Helsingfors, men släpptes efter att finnarna tagit hand om det material han fört med sig från Ryssland.
När Grimlund i Folkets Dagblad Politiken samma år beskrev den finske generalen Mannerheim och dennes vita styrkor som slaktare fick han ett åtal på halsen och han dömdes till sex månaders fängelse för smädelse.
Men själv befann han sig inte ens i Sverige. Först i maj 1920 kom Otto Grimlund till Nynäshamn där polisen väntade. Han arresterades, men drabbades samtidigt av bröstsmärtor och fördes istället hem.
Sverige hade 1920 också hunnit få sin första socialistiska regering, Brantings kortlivade som såg till att Otto Grimlund fick amnesti.

Fortsättning följer