Direktiven från Moskva blev hårdare efter att bolsjevikerna segrat i inbördeskriget, nu skulle världskommunismen skapas, även inom hyresgäströrelsen.
På Lenins initiativ bildades den kommunistiska internationalen, Komintern, 1919. Otto Grimlund representerade Sverige vid bildandet, och två år senare bytte vänsterpartiet namn till Sveriges kommunistiska parti. Förslaget om namnbyte kom från Otto Grimlund. På bilden här intill syns det dedicerade porträtt av Lenin som finns i familjen Grimlunds ägo.
Därhemma växte familjen, 1922 födde Olga deras andre son, Otto j:r. Hon såg nog helst att flängandet till Ryssland slutade. Otto Grimlund, som gärna klädde sig flott och vars kostymer oftast skiljer honom från övriga deltagare på dåtidens kongressfoton, var nog också rätt trött på tillvaron i öster och de förhållanden som rådde där. Från en av otaliga internationella kongresser i det tidiga 20-talets Moskva skrev han till Olga: ”Det ska blir väldigt skönt att komma hem igen efter allt jobbet här. Smutsig och djäklig ser jag ut, all tvätten slut. Trist att bo ihop så många jämt.”
Men även om den politiska karriären gick uppåt, och han blev en välkänd person, så drogs familjen med ekonomiska problem. Otto Grimlund var en sorglös person, med stora svårigheter att hålla i pengarna. Hans problem med växlar och obetalda lån skulle följa honom genom livet.
Tidningen Norrskensflamman betalade honom 200 kronor i månaden för att förse redaktionen med notiser. Men Otto Grimlund utförde inte uppdraget själv utan lejde någon, troligen till en mycket lägre summa. Arrangemanget avslöjades 1925 då TT upptäckte att Norrskensflamman använt deras notiser och krävde skadestånd. Otto Grimlunds hjälpreda hade helt enkelt skrivit av telegrambyråns notiser och sänt vidare. Själv tyckte Grimlund inte att det var mycket att bråka om, och uppmanade Norrskensflamman att betala skadeståndet.
Kursändring
Mötet med Lenin i Trelleborg 12 april 1917 innebar en vändning för Otto Grimlund. Exakt sex år senare, 12 april 1923, intog hans liv en ny kurs. Han började engagera sig i boendefrågor, gick med i Hyresgästföreningen, och blev medlem nr 2100. Ett år senare valdes han, 31 år gammal, till ordförande för det nystartade riksförbundet. Då hade han redan, tillsammans med arkitekten Sven Wallander, tagit initiativet och startat Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, HSB.
Hur kom det sig då att världskommunisten Otto Grimlund bytte bana och engagerade sig i hyresgäströrelsen, en organisation som han dessförinnan inte hade haft någon koppling till? Förklaringarna är flera. Kommunistpartiet hade uppmanat landets hyresgästföreningar att bilda en riksorganisation. Moskva ville göra föreningarna till kamporganisationer som stod under partiets inflytande. Med den färgstarke Grimlund som ledare skulle hyresgäströrelsen kunna bli kommunistisk.
Det tycks också ha varit Otto Grimlunds egna ambitioner. När partikamraten, den då ledande kommunisten i Göteborg, Martin Andersson inte blivit vald till en förtroendepost skrev Grimlund ett ilsket brev till denne: ”Fanns det verkligen inte en enda kommunist på mötet? Har ni inte fraktionsmöten innan årsmötet? Lägger ni inte upp sakerna så att de är klappade och klara? Detta vittnar ju om rena ynkedomen.”
Grimlund förklarade därefter hur de vid ett kommande möte, med hjälp av Sven Wallander, ska få Martin Andersson invald.
”Först talar Wallander, neutralt men berömmer kommunisterna, därefter tar jag ordet…”
Sven Wallander hade däremot inga politiska intressen, hans mål var att skapa en bostadskooperativ massrörelse bland hyresgästerna och att få genomföra sin vision om det goda hemmet. Han hade därför en stor användning av en vältränad agitator som Otto Grimlund. De båda for landet runt och talade för den nya organisationen. Under tiden växte barnen upp därhemma.
– Han var en snäll man, men inte den typen av far som lekte med oss barn, eller läste sagor för som på kvällarna, berättade sonen Otto. Och skulle en växel omsättas så försvann han alltid.
Boskapshandlare från Argentina
På sina agitationsresor väckte han stor uppmärksamhet. Lennart Geijer, som skulle bli jurist inom hyresgäströrelsen och senare även statsråd, har beskrivit när Otto Grimlund kom till Ystad för att tala: ”Det var en uppseendeväckande klädd person som steg av tåget. Jag tyckte han såg ut som en boskapshandlare från Argentina. Visserligen hade jag inte träffat någon från Argentina överhuvudtaget, men var annars kan man tänkas ha en kanariegul överrock mitt i vintern? Dessutom var han, vad vi med ett fint ord kalla voluminös, och hade ett bulldogsliknande ansikte.”
Det råder ingen tvekan att HSB:s starke man, arkitekten Wallander värdesatte Otto Grimlund, oavsett dennes politiska ambitioner. När den murbruksfabrik som HSB startat 1927 något år senare rasade i sjön befann sig Sven Wallander i Wien. Grimlund kontaktade honom och Wallander skrev tillbaka:
”Det inger mig en ganska lugn känsla att veta att du befinner dig i Stockholm då jag har det största förtroende för din klokhet och lojalitet i alla väder.”
Men tiderna skulle förändras.
Fick nog av Moskva
Otto Grimlund hade förblivit Moskva trogen under partisprängningarna 1921 och 1924 när flera vänsterradikaler återvände till socialdemokratin. Men när Komintern vid hyresgästinternationalen i Prag 1929 krävde att hyresgästföreningarna och därmed även HSB:s medlemmar skulle beväpna sig och bilda försvarsstyrkor, så kallade ”abwehrformationen”, ville inte Otto Grimlund medverka. För denna vägran fick han en varning av det svenska kommunistpartiets centralkommitté: ”Kamrat Grimlund har vid olika tillfällen opererat på egen hand och haft synnerligen liten förståelse för den kommunistiska disciplinen.”
Otto Grimlund petades också från sin tjänst på Folket Dagblad Politiken. Han lämnade kommunistpartiet kort därefter. Samma år splittrades dessutom kommunisterna i två partier. Grimlund själv återvände till socialdemokratin.
Inkomstkällan från kommunistpartiets tidning gick förlorad, men Otto Grimlund fick 4 000 kronor per år för att stå till HSB-föreningarnas förfogande, dessutom var han vicevärd i HSB-huset vid Röda bergen i Stockholm där familjen bodde.
Hustrun Olga hade redan 1927 fått anställning som konsulent vid HSB på Sven Wallanders förslag. Hennes uppdrag bestod i att planera tvättstugor och trädgårdar. Hon arbetade också för att få kvinnor valda till bostadsföreningarnas styrelser. Dessutom medarbetade båda makarna flitigt i organisationens tidning Vår bostad.
Otto Grimlunds lade politiken bakom sig och engagerade sig under 30-talets första hälft helhjärtat i hyresgästernas organisationer.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar