Hyresgästbasen och bostadspionjären Otto Grimlund, en av HSB:s grundare, var en färgstark person. En vänsterradikal politiker som kände Lenin och länge var trogen Sovjetunionens linje. Men när Moskva krävde att Hyresgäströrelsen skulle beväpna sig hoppade han av.
Det hade redan blivit mörkt när tågfärjan Drottning Viktoria anlände till Trelleborg. På kajen stod en förväntansfull skara, några av dem hade väntat där i flera dagar och när färjan till slut anlände var det bråttom.
Det var nu den 12 april 1917 och ute i Europa rasade kriget sedan tre år. Den tyska regimen ville få slut på kriget i Ryssland och hade därför bestämt sig för att hjälpa den landsflyktige bolsjevikledaren Lenin hem. Återresan skulle ske med tåg via Sverige.
Bland de väntande på kajen stod Otto Grimlund, en 23-årig handskmakarson från Malmö. På morgonen dagen före hade han fått ett telegram från Fredrik Ström som uppmanade honom att bege sig till Trelleborg.
De tillhörde båda vänsterfalangen inom socialdemokraterna. På kongressen två månader dessförinnan, hade partiet splittrats. Radikala socialister som Ström, Zeth Höglund och Karl Kilbom ville annat än partilinjen och samlade anhängare främst bland de unga. Otto Grimlund, omstridd och färgstark ledare för Malmös socialdemokratiska ungdom, hade deltagit på kongressen och ställt sig bakom de radikala. Men han hade talat mot en splittring.
”Varje tal om sprängning just nu är oklokt och gagna ej vår sak”, hade han också skrivit strax innan kongressen till Zeth Höglund som satt inlåst på Långholmen för antinationell verksamhet.
Ingen arbetare
Men utbrytarnas ledning gav honom nu uppdraget att möta Lenin och föra honom till Stockholm. Den ryske revolutionären hade blivit försenad i Berlin. Men Otto Grimlund kunde vänta, han var ingen arbetare som måste gå tillbaka till skiftet. Sedan arton års ålder hade Grimlund försökt försörja sig som skribent.
När han 1916 valts till distriktsordförande med mycket knapp marginal hade det splittrat Malmös socialdemokratiska ungdom. Otto Grimlund hade nämligen visat sig vara inblandad i ouppklarade penningaffärer och växelhistorier.
Förbundssekreteraren Karl Kilbom hade uppmanat den nyvalde Grimlund att avgå.
”Det är alldeles riktigt att detta är privataffärer”, skrev Kilbom, ”men var går gränsen för en offentlig man så utsatt som vårt folk nu är mellan privata och offentliga affärer? Du vet lika väl som jag att den gränsen icke finns. Att du har haft dålig ekonomi är inget försvar, du kunde haft lika bra ekonomi som exempelvis Sköld, om du nu skött den.”
Kilbom ansåg att Grimlund borde ordnat sig ett riktigt arbete.
”Skaffa dig en plats på ett kontor och du ska se att ditt anseende omedelbart ökar med hundra procent. Det är förbannat slarv av en intelligent man att gå och söla som du. Har du förstått?”
Fortsatte lotsa ryssar
Men trots detta stod nu Otto Grimlund alltså ett år senare i Trelleborg, med ett viktigt uppdrag från Kilboms utbrytargrupp. Han var inte ensam på kajen. De ryska bolsjevikerna hade redan representanter på plats som såg till att Lenin och de trettio personerna i hans sällskap hann med kvällens sista tåg till Malmö där ett smörgåsbord väntade.
Morgonen 13 april klev de av på Stockholms centralstation. Otto Grimlund var med, han hade utfört sitt uppdrag och tillbringat natten på tåget i samma kupé som Lenin. Denne stannade nio timmar i Stockholm innan det bar vidare till Haparanda och vidare in i det ryska riket.
Otto Grimlund fortsatte därefter att lotsa ryssar genom Sverige. I juni samma år telegraferade han från Trelleborg till nyblivna hustrun Olga: ”Ryssar anländer till Malmö 9.50 kom till perrongen”.
Olga Grimlund kom, liksom maken, från en starkt socialistisk familj, en av hennes bröder hade häktats för dödssprängningen av strejkbrytarbåten Amalthea, men senare frisläppts.
I november, när Olga var gravid i sjätte månaden, åkte Otto Grimlund till Haparanda, som korrespondent för Svenska telegrambyrån skulle han skildra vad som hände på andra sidan gränsen, i det Ryssland där revolutionen rasade. Det var också där han befann sig då Lenin tog makten i november. Nyåret 1918 anlände Grimlund själv till S:t Petersburg där han återförenades med Höglund och Kilbom.
Karriär i partiet
Otto Grimlunds politiska karriär hade genom händelserna 1917 fått en rivstart. Familjen flyttade till Stockholm, sonen Sven föddes, och Otto Grimlund fick alltfler ledande uppdrag i vänsterpartiet. Efter att ha återvänt från Ryssland i februari 1918valdes han in i partiledningen, och började arbeta tillsammans med Zeth Höglund på partiorganet Folkets Dagblad Politiken. Grimlund blev tidningens ansvarige utgivare och fick på så sätt fick flera åtal på halsen, men kom oftast undan påföljder.
Otto Grimlunds kontakter med de ryska bolsjevikerna blev samtidigt allt intensivare, de följande åren reste han ett flertal gånger till Moskva och S:t Petersburg där han tillbringade allt längre perioder. Hemma i Stockholm väntade Olga med parets nyfödde son.”Jag hoppas att både Sven och du är raska och krya och inte förlorar tålamodet”, skrev han till hustrun från Moskva i mars 1919.
Grimlund utsågs som chef för den sovjetryska nyhetsbyrån Rosta i Stockholm, han gav ut en tidning i Moskva och kände såväl Lenin som Stalin. 1920 ska Grimlund enligt obekräftade uppgifter ha övertalat den senare att släppa 11 svenskar som satt inspärrade i Ljubjanka.
Grimlund utsågs till sovjetstatens kurir och transporterade bolsjevikmaterial och pengar under inbördeskriget. Resorna genom det då nyligen självständiga Finland var ofta förenade med fara för bolsjeviker, speciellt efter att de röda styrkorna förlorat det finska inbördeskriget. 1919 arresterades Otto Grimlund i Helsingfors, men släpptes efter att finnarna tagit hand om det material han fört med sig från Ryssland.
När Grimlund i Folkets Dagblad Politiken samma år beskrev den finske generalen Mannerheim och dennes vita styrkor som slaktare fick han ett åtal på halsen och han dömdes till sex månaders fängelse för smädelse.
Men själv befann han sig inte ens i Sverige. Först i maj 1920 kom Otto Grimlund till Nynäshamn där polisen väntade. Han arresterades, men drabbades samtidigt av bröstsmärtor och fördes istället hem.
Sverige hade 1920 också hunnit få sin första socialistiska regering, Brantings kortlivade som såg till att Otto Grimlund fick amnesti.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar