Rebellen som spelade dubbelt

Hyresgästaktivisten Arnold Sönnerdahl startade ett byggföretag och blev en av Malmös mäktigaste män. Men så kom skandalen. Sönnerdahl hade hamnat i händerna på en utpressare, skelett klev fram ur garderoben och den karismatiske ledaren rensades bort.


En man med mörka lockar haltar ut ur lokalen och stänger dörren bakom sig. Med tom blick stirrar han sedan rakt fram och säger, med skärrad röst:
– Gud hjälpe mig!

Året är 1956, de mörka lockarna tillhör Arnold Sönnerdahl, direktör för HSB Malmö. En mäktig man, som under 20 år byggt en ny stad, som format den nya tiden. Nu står han chockad utanför den nybyggda HSB-salen och ser hela sitt liv slås i spillror.

Arnold Sönnerdahl vet hur skoningslöst rörelsen rensar i sina led. Han minns när bagaren Henry Lindberg, som hjälpt honom att bygga upp Malmös hyresgäströrelse, kastades ut sexton år tidigare. Då hette det att Lindberg visade bristande solidaritet med de finska hyresgästerna. Den verkliga anledningen var att han var kommunist.

Nu har Sönnerdahl själv hamnat i stupstocken, men av helt andra anledningar.

Arnold Sönnerdahl var Malmöpåg alltsedan födseln 1910. Huset vid Möllevången där han växte upp kallades ”Judehuset”, då alla hyresgäster, utom Sönnerdahls familj, var judar. Fadern var tidningsman, anställd på Arbetet och känd för sina ständiga nöjesresor till Köpenhamn.

Som liten drabbades Arnold av TBC, ett ben tog mest skada med en steloperation som följd. Han haltade därefter resten av livet. Trots handikappet, eller kanske tack vare, grundlade Arnold Sönnerdahl en vinnarinstinkt. En inställning som han inte vek från, vare sig det handlade om att vinna en diskussion eller bara en lekfull pingismatch, och som skulle ta honom långt.

Efter några kortare arbeten inom trädgårdsindustrin, hamnade Arnold Sönnerdahl på Handelsanställdas förbund i Malmö i slutet av 20-talet. Där gick han i sin faders publicistiska fotspår och tog hand om förbundets tidning. Samtidigt engagerade han sig även i hyresgästernas sak.

I början av 30-talet var Malmös hyresgäster ännu inte organiserade. Luciadagen 1932 bildade därför aktiva deltagare i en studiecirkel på ABF en hyresgästförening. Bland grundarna återfanns Arnold Sönnerdahl. Han såg till att den nystartade föreningen fick en slagkraftig tidning, Bostaden, som han själv blev redaktör för.

”Arnold Sönnerdahl, som förutom ärvda anlag för redaktörsyrket även hade det talade ordet i sin makt och en icke oväsentlig organisationstalang, gav åt den inre kretsen av medarbetare en stimulans som betydde mycket”, skrev ordföranden Albin Skantz när de första tio åren skulle summeras.


Radikal ”gangsterförening”
Tidningen Bostaden spelade en mycket viktig roll för föreningens livskraft. Arnold Sönnerdahl skrev engagerade, provokativa texter med krav på sänkta hyror och kamp mot profiterande fastighetsägare, och föreningen växte snabbt. 28 medlemmar 1932 hade tre år senare växt till 6 117 stycken.

Sönnerdahl var den oomstridde ledaren, och byggde upp organisationen efter eget tycke. Förre statsrådet Eric Holmqvist har berättat hur han anställdes som ombudsman för hyresgästerna:
”Jag reste in till Malmö, sökte upp Sönnerdahl och blev anställd på stubben. Jag hade inget begrepp om bostadsförvaltning, jag hade sysslat med frökontroll i Svalöv. När jag talade om detta så sa Sönnerdahl med ett skratt:
– Det är utmärkt! Jag har själv jobbat på Weibulls en gång. Precis vad vi behöver!”

Arnold Sönnerdahl, radikalen som vägrade sjunga nationalsången på första maj, vars hyresgästorganisation kallades för ”gangsterförening” av vissa värdar, hade nu många järn i elden. Dörrar öppnades högre och högre upp i folkrörelsernas finrum i takt med att hans kontaktnät inom fackföreningar och det socialdemokratiska partiet växte sig allt större och starkare. Innan han fyllt trettio satt han i kommunfullmäktige.

I samma veva bildade Sönnerdahl också familj. Hustrun Ella arbetade även hon på Handelsanställdas förbund, men blev hemmafru i samband med äktenskapet. Tillsammans fick de tre barn. Men Arnold Sönnerdahl levde i första hand för sitt arbete.
– Vart vi än gick så kände han någon. Men han hade aldrig någon koll på vilken klass vi barn gick i, han åt aldrig middag hemma en vardagskväll. Vi bodde alldeles intill hans arbetsplats och man kunde möta honom på gatan ibland på väg in i en taxi eller till ett möte. Hade man tur så fick man en peng, berättade sonen Bo Sönnerdahl i en intervju 2002.

Nya umgängen föder nya vanor. Arnold Sönnerdahl började röka cigarr, något som skulle bli hans kännetecken tillsammans med det lockiga håret och den haltande gången.
– Han hade länge rökt cigaretter, och först rökte han cigarren på samma sätt. Men det går ju inte, man mår illa. Jag fick skura hissen efter att han spytt ner den, berättade hustrun Ella i en intervju 2002.


Rebellverksamhet
Redan i mitten av 20-talet hade en HSB-förening bildats i Malmö. Men i början av 30-talet hade verksamheten blivit minst sagt vilande, föreningen byggde knappt några bostäder. Arnold Sönnerdahl och den nystartade hyresgäströrelsen i Malmö var givetvis inte nöjda med sin systerorganisation. Redan 1934, två år efter starten, startade de därför ett eget byggföretag: Hyresgästernas Byggnadsproduktion, HB. Arnold Sönnerdahl knöt byggmästaren Hugo Åberg till företaget.

Denne legendariske entreprenör var en man i Arnold Sönnerdahls smak. Några år tidigare hade Åberg utsetts till Malmös fattigaste man, nu var den forne byggnadshantlangaren i full färd med att bygga sitt företagsimperium. Genom att erbjuda malmöborna billiga och bra bostäder kunde Sönnerdahl och Åberg skänka framgång åt sina organisationer. Men också åt sig själva.

Under de första tre åren byggde HB 1 130 lägenheter i Malmö. HSB mäktade under samma tid med 220 lägenheter. Vilket naturligtvis innebar att HSB tappade medlemmar till HB. Snart var de två konkurrenterna nästan lika stora.

Detta väckte naturligtvis ilska i de högsta leden inom HSB- och hyresgäströrelsen. Där spelade det ingen roll om utbudet på billiga bostäder ökade. Riksförbundens maktpositioner var ju hotade av Sönnerdahl och dennes rebeller i Malmö.


Maktkamp
Redan 1935 hölls det första krismötet mellan HSB:s ledare, arkitekten Sven Wallander, och Arnold Sönnerdahl, men utan något resultat. Därefter åkte ombudsmän från Stockholm i skytteltrafik till Malmö under sju år för att få stopp på HB:s verksamhet.

En av de saker som retade HSB:s ledning mest var att HB samarbetade med den private byggmästaren Åberg, samt att insatserna var ”orimligt låga”. Men Hyresgästföreningen i Malmö framhöll genom Arnold Sönnerdahl 1937 att man till och med ville ha två egna byggföretag i staden. Tack vare den egna konkurrensen hade bostadspriserna pressats ytterligare, menade Sönnerdahl.

När Vår bostad därefter skrev att ”Malmös hyresgästförening står som ett föredöme” blev de interna striderna i organisationerna än hårdare. Sven Wallander och ledningen för HSB gav HB medlemskap i sin riksorganisation och hoppades på så vis kunna återta kontrollen över byggandet i Malmö. Men Arnold Sönnerdahl och Hugo Åberg rättade ändå inte in sig i ledet. Trots att de lovat att minska produktionen när kriget bröt ut fortsatte HB att bygga i samma takt.

Sven Wallander blev rasande. Han var ingen man som tog ekonomiska risker, och tvekade inte om någon med annat sinne kom i hans väg. Det hade hyresgästbasen Otto Grimlund, Wallanders närmaste man under HSB:s uppbyggnad, fått känna på några år tidigare då han hastigt skildes från sina uppdrag 1936.


Vinnaråren
Och här kom nu uppstickarna från Malmö och satte hela hans skapelse på spel. HSB bestämde sig därför 1940 för att slänga ut dem ur organisationen. Men Sönnerdahl och hans kamrater kontrade, Hugo Åberg avsade sig sina privata uppdrag och anställdes som byggnadschef i HB. När det dessutom visade sig att Malmörebellerna kunnat sälja alla sina nybyggda lägenheter backade Wallander och HSB:s ledning. Plötsligt var nu Åberg en ”prima kraft” som måste behållas.

1943 slogs de två byggnadsföreningarna i Malmö samman. Hugo Åberg blev VD för HSB Malmö, Arnold Sönnerdahl fick ordförandeposten.


För Sven Wallander innebar det att hans skötebarn utvecklades ytterligare. Med Åberg följde en snickerifabrik. Med Sönnerdahl fick han en agitator med ett ovärderligt kontaktnät. Och Sven Wallander var svag för folk med ”publika engagemang”.

Arnold Sönnerdahl hade goda kontakter inom filmens värld. Därför kunde en film om svensk kvinnohistoria avslutas med en scen där den nygifte mannen bar sin hustru över tröskeln till en nybyggd lägenhet med orden: ”Tack vare Sven Wallander.” Och därför kunde succén Rännstensungar spelas in med alternativt propagandaavslut där huvudpersonerna blickar mot HSB:s nybyggda hus i Stockholm och suckar: ”Tänk om vi fick det så där.”

Sven Wallander beskrev Arnold Sönnerdahl i sina memoarer som ”högt begåvad, uppslagsrik och mycket trevlig”. Men tillade: ”han var sannerligen ingen lätthanterlig person”.

Genom att vinna striden med HSB:s ledning hade Arnold Sönnerdahl fått en mäktig position i Malmö.

Men som i alla växande rörelser uppstår fraktioner, och ledare som Sönnerdahl får motståndare i de egna leden. I Malmö ställdes efter kriget kommunsocialister mot självhjälpsstrateger inom det styrande socialdemokratiska partiet. De förra ansåg att kommunen skulle förse folk med bostäder, de senare, bland dem Arnold Sönnerdahl, att det borde lösas genom bostadskooperationen. Många företrädare inom den lokala arbetarrörelsen menade dock att HSB bara byggde för de övre skiften inom arbetarklassen. Ordväxlingarna kunde bli hätska mellan de två olika skolorna, och det var lätt att få fiender i de egna leden.

Inte minst för en man som Arnold Sönnerdahl, som aldrig dolde sin svaghet för det extravaganta. Han, som gärna for på en hastig utlandsresa, som gärna fattade beslut på en flott krog och som hellre tittade på resultatet än vägen dit.

En annan sida
Familjen Sönnerdahls ekonomi hade också förbättrats väsentligt. Ett ståtligt sommarhus i Höllviken införskaffades, några år senare byttes det mot ett ännu stiligare hus i Smygehamn. Här satt gärna Arnold Sönnerdahl i en solstol, läste en politisk debattbok och rökte cigarr. Behövde huset omsorg fick någon annan sköta det.
– Han var så opraktisk att man kunde bli vansinnig. Kunde inte slå i en spik, berättade hustrun Ella.
– Och gick bilen sönder så ställde han alltid diagnoser som ”den har fått solsting”, fortsatte sonen Bo.
– Men han var alltid mån om barnen, och talade aldrig illa om människor, sa Ella.

Som så många andra malmöbor hade Arnold Sönnerdahl ett genuint fotbollsintresse. Tillsammans med fotbollshövdingen Eric Persson byggde han upp arbetarnas klubb MFF till en av landets ledande. Nya spelare behövde jobb och bostäder, det fixade HSB och Arnold Sönnerdahl. Och när en träningsarena behövdes för vintersäsongen såg Arnold Sönnerdahl till att en sådan byggdes. Det var bra affärer för såväl HSB som för MFF.

Redan som ung hade Arnold Sönnerdahls fotbollsintresse omvandlats i ekonomiska termer. Tillsammans med en kamrat drev han ett tipsbolag, vilket då var ett vanligt, men omdiskuterat, sätt att tjäna pengar på folks ständiga spelhunger. För att stoppa detta (och för att få kontroll över de betydande summor pengar det handlade om) hade därför det statliga bolaget Tipstjänst bildats 1934. Sönnerdahl och dennes kamrat skrotade sitt tipsbolag och gick skilda vägar.

Men nu, efter kriget, kom de två samman igen. Valutaaffärer var ett enkelt sätt att tjäna snabba pengar på, speciellt om den fördes in och ut ur det krigshärjade grannlandet Danmark. Det var visserligen förbjudet, men risken att åka fast var liten. Arnold Sönnerdahl gav sig in i valutabranschen tillsammans med tipskamraten, som numera kallade sig köpman.

Skandalerna
För en man som Sönnerdahl, med en karriär som pekade spikrakt uppåt, och som mycket väl kunde sluta i regeringen, var det ett mycket irrationellt beslut. Det sades ju att självaste Gustav Möller hade ögonen på den unge man som höll på att förvandla socialministerns födelsestad till ett folkhem. Samme man hade nu alltså bestämt sig för att tjäna lite pengar på valutasmuggling.

Naturligtvis gick det på tok.

1949 nystade polisen upp valutasmugglingen över Öresund. Sönnerdahl och köpmannen blev båda indragna i utredningen. Den senare tog dock på sig ansvaret för smugglingen och fick fängelsestraff. Arnold Sönnerdahl slapp undan med böter. Socialdemokraterna i Malmö såg dock till att han lämnade sina politiska uppdrag. Ministerämnet hade visat sig vara kattguld för partiet.

Men inom HSB och Hyresgäströrelsen var Sönnerdahls position fortsatt ohotad, trots smuggelaffären. Fyra år senare, 1953, utsågs han till vd för HSB Malmö och hans karriär fortsatte uppåt.

Sven Wallander närmade sig nu pension och Arnold Sönnerdahl hade själv väckt frågan om en ersättare redan året efter valutaskandalen. Huruvida han hade sig själv i åtanke går numera bara att spekulera i. Att Arnold Sönnerdahl hellre ledde än blev ledd är dock uppenbart.

Men Sven Wallander ville se förste ombudsmannen Sven Kypengren som sin efterträdare när han väl bestämde sig för att sluta. Wallander fortsatte dock på sin post ända fram till 1956, och när stunden var kommen skulle det visa sig att Arnold Sönnerdahl inte längre fanns som utmanare.

En rad olika rättsprocesser som väckts i mitten av 50-talet i Lund och Malmö började så sakteliga väcka en viss uppmärksamhet. I samtliga fall hade en och samma man stämt en rad motparter för uteblivna ersättningar i samband med diverse affärer. Denne man visade sig vara Arnold Sönnerdahls gamle tipskumpan köpmannen. Och inte nog med det, i alla stämningsansökningarna återkom Sönnerdahl själv som en röd tråd.

Köpmannen hävdade att de två samarbetat i en rad affärer som aldrig klarats upp ekonomiskt, att Arnold Sönnerdahl behållit pengar som var köpmannens. Genom att nu gå till domstol gav han offentlighet åt affärerna.

Snaran dras åt
Tidningarna var inte sena att hoppa på historien. Hade HSB-direktören spelat under täcket?
Arnold Sönnerdahl hävdade sin oskuld, men snaran fortsatte att dras åt. Sven Wallander ville inte se rörelsen inblandad i en skandal, HSB:s centrala ledning tillsatte därför en egen, hemlig, utredning.


Det visade sig då att Arnold Sönnerdahl antagligen spelat en viktigare roll vid smuggelaffären än vad som först påståtts. Köpmannen hade tagit på sig skulden för att rädda Sönnerdahls karriär. Detta hade därefter satt HSB-ledaren i en ohållbar ställning. Under pågående utredningar och rättegångar hade kumpanen medverkat i en rad affärer i HSB namn, men utan att utföra något egentligt arbete. Denne menade att detta var ett sätt för Sönnerdahl att ge kumpanen ekonomisk ersättning för sitt offer.

Några pengar hade köpmannen dock aldrig sett skymten av. Men eftersom Sönnerdahls karriär fortsatte uppåt fanns det ett visst handlingsutrymme för den forne kumpanen. Han förstod att Sönnerdahl inte ville få denna affär offentlig.

1955 undersökte Arnold Sönnerdahl diskret möjligheterna att stämma köpmannen för utpressning. HSB:s jurist ansåg då att det fanns goda chanser att vinna ett sådant mål, men inte utan att undvika skadlig publicitet.

Summan som tipskumpanen krävde var emellertid så pass stor att Arnold Sönnerdahl inte själv kunde plocka fram den. Åtminstone inte med en oförändrad livsstil. Därhemma hade dessutom äldsta dottern drabbats av en svår skelettsjukdom som krävde dyrbar vård.
Arnold Sönnerdahl höll skenet utåt, men det blev alldeles uppenbart att hans dagar var räknade. Han handlade mer och mer irrationellt. För att få utpressaren ur världen bestämde han sig för att betala honom. Men han använde HSB:s pengar, och först två månader senare kunde han via ett banklån återbetala skulden.

Att använda rörelsens pengar för detta ändamål var dock droppen för HSB:s ledning, Sönnerdahl blev persona non grata, icke önskvärd, närmast över en natt. De fiender han samlat på sig under åren var inte sena att utnyttja situationen.
– Han var godtrogen och naiv, trodde nog inte att folk skulle slå så hårt i maktkamp, menade hustrun Ella.

Så står han alltså här, skärrad, utanför den sal där HSB:s utredare har presenterat sina fakta. Han vet att han kommer att avsättas vid kommande styrelsemöte, att den karriär som pekat spikrakt uppåt nu i stället är helt över. Att han byggt upp en ny stad spelar ingen roll. Inte heller att han gett tusentals människor ett bra och billigt boende. Hans öde är att försvinna ur historieböckerna.

Bortrensad
Sin egen familj har han hela tiden hållit utanför sina affärer. Inte heller nu, när den framgångsrike familjefadern helt plötsligt har avsatts, får de vet varför. Ella sänds till släktingar i USA under de värsta turerna. In i det sista tänker han undanhålla familjen de smärtfulla upplevelserna, han tar hela smällen själv.
Än i dag vet inte hustrun Ella vad som egentligen hände. Men hon lägger hela skulden på den gamle tipskumpanen:
– En ond man.

Efter skandalen försökte Arnold Sönnerdahl gå vidare. Han startade en egen firma, gav ut ett nyhetsblad för byggnadsentreprenörer, men kom aldrig över det som hänt. Han började dricka. På nätterna låg han vaken och höll försvarstal.

Skulderna växte och sommarhuset i Smygehamn såldes på exekutiv auktion. Köpare var för övrigt kristdemokraternas nuvarande ledare, Alf Svensson.

Hos HSB började spåren efter Sönnerdahl att sopas undan. Bertil Tagesson arbetade på HSB Malmö i närmare 50 år, varav tio under Arnold Sönnerdahls tid, och varv den som såg honom komma ut ur salen den där dagen 1956 och be till Gud om hjälp.
– Det fanns de som krälade som hundar för Sönnerdahl så länge han var kvar. Sedan började de tala skit om honom, berättade tagesson i en intervju 2002.
Han ansåg att Sönnerdahls förtjänster var större än hans brister:
– Den dagen han försvann var det som om något försvann inom HSB. Vi saknade honom mycket. Jag har upplevt många direktörer, men för mig kommer Arnold Sönnerdahl alltid att vara nummer ett.

En som inte stängde dörren trots skandalerna var fotbollshövdingen Eric Persson, Arnold Sönnerdahl hade två fribiljetter på Malmö Stadion livet ut. Författaren Olle Svenning har i sin bok om fadern, riksdagsmannen Eric Svenning, som tog över som hyresgästbas efter Arnold Sönnerdahl, berättat hur han och fadern träffat Sönnerdahl på en match. Eric Svenning hälsade tyst, men gick vidare. Först i hissen på väg hem förklarade han varför: ”Han lärde mig allting och sedan var jag tvungen att göra slut på honom. Han klarade inte rörelsens krav fast han fick två chanser.”
”Min far älskade honom”, skriver Olle Svenning.

1967 avled Arnold Sönnerdahl, endast 57 år gammal, hårt sliten av sjukdom och bitterhet. Han begravdes en stilla decemberdag i en minneslund i Malmö.

Ingen gravsten minner i dag om att Arnold Sönnerdahl någonsin levat. Men alla de bostadshus han såg till att bygga talar för sig själva.

Bostadskongressen 1930

Ett samhälle byter sällan politik över en natt. Stockholmsutställningen sommaren 1930 brukar symbolisera en vändpunkt i svensk historia, inte minst när det gäller bostadsfrågan. Men förändringens vindar arbetar långsiktigt, och för utveckling krävs samsyn.

Utställningen väckte uppmärksamhet, men skapade inte den nödvändiga dialogen. Ett forum för bostadsfrågan saknades alltjämt.

Hösten 1930 kallade därför Hyresgästernas Riksförbund till den första allmänna svenska bostadskongressen i Stockholm. Under två dagar i november fylldes Konserthusets lilla sal av över 350 deltagare, som tillsammans representerade över 300 organisationer inom alla delar av bostadsbranschen.

Redan inledningen med Axel Höjer, docent i hygien, skakade om deltagarna. Höjer vinklade bostadsfrågan utifrån ett hälsopolitisk perspektiv, och avslutade med ett tydligt budskap:
”Varje demokrat, oavsett om du kallar dig nationalist eller socialist, måste ha parollen i bostadsfrågan klar: Gemensamma uppoffringar, annars går det inte att skaffa alla medborgare bostäder som vi själva skulle kunna tänka oss att bo i. Det finns ingen bättre garanti för en lugn utveckling av det bestående än hemtrevnad och hemkänsla i folkens alla lager.”

Därefter vandrade en lång rad talare upp i talarstolen för att ge sin syn på bostadsfrågan. Att misären innebar en tickande bomb underströks av anarkisten Emil Manus:
”På ena sidan står bostadsägaren, på andra sidan den fattige. Vräk undan dem som tagit monopol på egendomen, de har ingen rätt till den. De har visserligen rätt att leva som alla andra, men det gör de i dag rätt så gott på hyresinkomsterna.”


Martin Andersson, legendarisk hyresgästaktivist från Göteborg, visade också på en hård attityd:
”Lagen säger att den som vet att en människas liv är i fara, men inte påpekar detta, ska dömas till fängelse. Och i vårt land är det inte bara en människas liv utan hundratusentals som sätts på spel genom de dåliga bostäderna. Om vi använde lagparagrafen tror jag att vi skulle lösa bostadsfrågan ganska snabbt. Visste vi hyresgäster hur starka vi är, så kastade vi ut husägarna. De stjäl på samma sätt som en tjuv tar en tia ur portmonnän, och utnyttjar situationen på hyresmarknaden på ett hänsynslöst sätt. När en kostym blir gammal sjunker den i pris, när ett hus blir gammalt stiger det i pris. Framställ fler lediga lägenheter, men det vill man inte göra för då sjunker hyrorna.”

Som en effekt av bostadsbristen i storstäderna så växte samtidigt kåkstäder upp i stadens utkanter. I Stockholm försökte man motverka dessa, men Sigrid Lundin från barnavården i Stockholm tyckte att kampen mot slumbostäderna bedrevs felaktigt:

”När man säger att bostäder om ett rum och kök inte är människovärdiga vill jag påpeka att det finns tusentals unga människor som skulle falla ner på sina knän och tacka Gud om de hade en bostad på ett rum och kök. Då man nu försöker driva människorna ut ur kolonistugorna, som de själva uppfört och i vilka de med oerhörda svårigheter försökt anpassa sig, driver man in dem i nödbostäder, i bostäder som borde vara utdömda men som staden tillhandahåller, i vilka tapeterna är 25 år gamla, där man får dörrhandtaget i handen, där det inte finna andra bekvämligheter än en kakelugn och en spis. Det vore bättre att hjälpa dessa människor att inom detta område som de själva uppbyggt få det så drägligt att de kunde behålla sina bostäder till dess att man kan bygga bostäder åt Stockholms tusentals unga familjer till överkomliga villkor.”

Martin Andersson blev inte svaret skyldigt, utan redogjorde för erfarenheter från Göteborg:
”Vi tittade in i en lägenhet som icke var utdömd, trots att en undersökning visade att bostaden var under all kritik. En halvmeter från fönstret var det så mörkt att man knappt kunde se. Denna lägenhet kostade dubbelt så mycket per kvadrat som HSB:s fastigheter med varmvatten och badrum. Trots detta var människorna så glada, så glada att de fick bo kvar. Det är de fattiga hyresgästernas inställning. Därför har Hyresgästföreningen gått in för en upplysningsverksamhet. Vetenskapen kräver minst tre rum och kök för en barnfamilj. Enrumslägenheten är lika med socialt självmord. Vi ska inte falla på knä och tacka för enrumslägenheter. Vi måste emellertid rycka upp hyresgästerna själva. Först när vi fått familjerna att vakna kan vi lösa bostadsfrågan. Vi måste sikta på trerumslägenheten för att överhuvudtaget få tvårumslägenheten.”


Krav på ett billigt bostadsbyggande, nya material och en rationell drift var på tapeten redan 1930. Arkitekt Sven Wallander, chef för det nystartade HSB, inledde med en direkt attack mot den rådande bostadspolitiken:

”Vi lever alltför mycket efter mottot: Gud som kläder liljorna på marken ordnar nog också i sin godhet med bostäder och hyror. Hellre än att på allvar sysselsätta oss med detta svåra område ordnar vi slagsmål om kommunalskatten ska bli fem öre högre eller lägre, vilket ju är en likgiltig fråga jämfört med en hyreshöjning. 1929 betalades 60 miljoner kronor i kommunalskatt i Stockholm, hyrorna var samma år 145 miljoner. Sedan 1915 har kommunalskatten i Stockholm fördubblats, men hyrorna har samtidigt tredubblats. Det innebär en väldig åderlåtning av allmänheten.”

Wallander fortsatte att prata om finansieringsfrågan:
”Billiga bostäder förutsätter billiga pengar. Men räntor måste hållas låga utan konstlade medel. Visst är räntorna lägre i Tyskland, och i Österrike har de inga räntor alls när det gäller lån till bostäder. Men detta behagliga tillstånd har uppnåtts på betänkliga vägar, nämligen konfiskering av kapital på annat håll som sedan lånas ut utan affärsmässig ränta. Förr eller senare kommer detta att leda till betänkliga följder.”

Hyrorna i nybyggda hus kunde sänkas med över fyrtio procent enligt Wallander. Men i så fall krävdes lägre tomtpriser, kooperativt ägande istället för privat, en priskontroll av byggbranschen och ett slopande av byggarbetarnas säsongsarbete.


Hyresgästernas förbundsordförande Otto Grimlund talade vidare om spekulerande fastighetsägare:
”Vårt land ståtar med det skamliga rekordet att ha Europas högsta hyror. Det beror till en del på att vi saknar reglerande hyreslagstiftning, men främst därför att vi saknar lagar som reglerar jordägarens rätt till spekulation. Det kan tyckas som att en ökning av fastighetens värde inte är ett problem. Men det är inte storleken på fastigheten som ökar, utan bara priset.”

Grimlund radade därefter upp exempel efter exempel på tomter i alla delar av huvudstaden där värdet ökat med hundratals procent på några decennier. I vissa fall var ökningen över tusen procent.
”Detta är inga exceptionella fall, värdestegringen har varit ofantlig de senaste 50 åren.”

Doktor Alf Johansson följde upp Grimlunds argument:
”Fastigheterna i stadens centrum har stigit i värde allteftersom befolkningen vuxit och staden ökat sitt planlagda område, vilka åsamkat skattebetalarna dryga utgifter. Gator har anlagts, broar byggts, spårvägslinjer dragits och så vidare. Men fastighetsägarna har undgått beskattning av den värdestegring som uppkommit utan deras hjälp. En kommunal skatt på värdestegringen föreslogs i en statlig utredning redan 1917 och 1920 beslöt riksdagens båda kammare att värdestegringen skulle beskattas. Men sedan dessa har inget hänt, och under tiden har fastighetsägarna inhämtat oförtjänta vinster, större än någonsin, utan att skattemyndigheterna haft minsta chans att bli delaktig.”

Allt högre tongångar hördes därefter för att beskatta värdeökningen på fastigheter, men alla var inte övertygade:
”Vi måste förhindra en värdestegringsskatt. Det är tomträtten som är viktigast för framtidens bostadspolitik”, menade doktor Thore Andersson medan majoren Reuterskiöld höll en mer raljerande ton:

”Om samhället anser sig behöva nya skatter så visst kan man lägga skatt på jorden, i Frankrike skattar man ju för fönster. Men tar samhället en del av värdestegringen måste motsvarande åtgärder vidtagas om värdet minskar till förmån för fastighetsägaren.”

Detta fick redaktören Elis C:son Flood att slå bakut och åter föra fram radikala budskap:
”Det var ju ett modigt försvar för en sjuk sak. Det är i en demokratisk tid upprörande att staten, som behöver jord för folkets gemensamma bästa, säljer jorden till samhällsbevarande individer, som sedan jobba upp jordpriserna till nackdel för stadens medborgare överhuvudtaget. De som representerar samhällen och kommuner måste motarbeta denna antisociala företeelse. Jorden ska naturligtvis överföras i samhällets ägo och ställas till allas förfogande.”

Den andra dagen talade den socialdemokratiske riksdagsmannen Ernst Hage om hyresgästernas behov av ett lagstadgat skydd. Många fastighetsägare menade dock att de hade laglig rätt att bestämma över hur länge någon fick bo i deras hus.

”Från husägarhåll har man försökt inbilla folk att en restriktiv hyreslag strider mot grundlagen. Men ett rubbande av ägarens förfoganderätt kan ske, när den enskilde ägarens intresse får vika för det allmännas”, konstaterade Hage.

Hyresnivåerna hade släppts fria efter första världskriget, och hyreskontrakten var tidsbundna. När hyrestiden gick ut kunde värden säga upp hyresgästen utan motiv. Detta ville hyresgäströrelsen ändra på, men det ansågs vara en omöjlig uppgift:

”Det finns krav på att en hyresgäst som under en längre tid haft en lägenhet ska erkännas en optionsrätt till sin bostad. Jag vill emellertid inte sticka under stol med att utsikterna med att få genom detta krav i riksdagen, är små och därför kan det knappast genomföras.”

Det fanns inte heller några större hinder för att göra olika tillägg till hyreskontrakten. Hage återgav också ett flertal av de krav som hyresvärdar ställt:

”En hyresvärd krävde att hyresgästen skulle försäkra fönsterrutorna, en annan friskrev sig allt ansvar för utrotande av väggohyra. I ett fall ville inte värden ta på sig skador som orsakats om vattenledningar skulle gå sönder.”

Två kvinnliga hyresgäster tog till orda i frågan:
”Det är kanske lite vågat av mig att gå upp här, men det är nog så att det egentligen är vi kvinnor som får sitta emellan när det gäller bostadsfrågan”, menade Signe Svahnberg och fortsatte:

”Är inte vi ensamma mödrar med barn familjeförsörjare? I sju år har jag bott i en förstuga och ansökt om att få en bostadslägenhet av staden. Men staden menade att vi kunde bo kvar, vi vore ju blott två, min son och jag. Man borde tänka på att alla självförsörjande mödrar är lika berättigade att få bo i en sund lägenhet.”

Anna Törnberg var kritisk till den fria hyressättningen:
”Så fort hyreslagen avskaffades skulle det bli bostäder, hette det. Men så blev det ju inte. I stället fick fastighetsägarna fria händer att höja hyran. Det talas om samförstånd mellan hyresgäster och fastighetsägare. Men värdarna verkar inte vilja ha något samförstånd. En del hus har i stället bytt ägare så ofta att hyresgästerna knappt lärt sig namnen på ägarna.”

Därpå begärde filosofidoktorn Guinchard ordet, han värnade om den fria marknaden:

”I samma ögonblick som vi ingriper i den fria prisbildningen på hyresmarknaden är vi inne på farliga vägar. Den fria företagarandan drar sig tillbaka. Det allmänna måste då se till att fylla luckorna. Erfarenhetsmässigt går detta inte. En sådan hyreslag kommer att fördärva bostadsmarknaden, inte förbättra den. Det måste vara ett fritt förhållande.”

Även fastighetsägarnas representant, Advokat S Ahlmark, var inne på samma linje. Skulle någon reglering ske måste det ske mellan parter och inte med hjälp av lag:

”Hyresvärden är beroende av hyresgästerna och tvärtom. Värdarna har givetvis inget emot att det finns hyresgäster i deras hus, och det är ju värdarna som är mest intresserade av långa kontrakt. När bostadstillgången ökas och konkurrensen om hyresgästerna blir större måste fastighetsägarna i eget intresse se till att det de bjuder ut är konkurrensdugligt. Man får ställa sig frågan om en lagstiftning har avsedd verkan. Det bör ligga närmare till hands att förhandlingar föras mellan fastighetsägarnas och hyresgästernas organisationer. Underhandlingsvägen når längre än en aldrig så välmenande lagstiftning.”

Hyresgästaktivisten Martin Andersson höll med, men av andra skäl:
”Från husägarhåll talas om hur svårt man har det. Det är löjligt. De flesta husägare sitter bara och håvar in och bryr sig katten om vilken valuta folk får för sina pengar. Vilka andra näringsidkare får göra på det sättet? Jag tror personligen inte på lagstiftning när det gäller fastighetsägare, de är nog ett släkte för sig. Vad som hjälper är starka organisationer och att tillräckligt med bostäder tillhandahålls.”

Ernst Hage trodde dock mer på lagstiftning:
”Visst kan man nå överenskommelser på underhandlingsvägen. Men tyvärr är fackföreningsfolk och hyresgäster olika. Hyresgästerna har i regel inget intresse för sammanslutningar. Därför behövs lagar att hysa sig till.”

Kongressen antog under dessa två dagar uttalanden om att människovärdiga bostäder, billigare produktionskostnader, billigare mark, billigare bostadslån, bättre samordning av bostadsproduktionen.
Kongressen krävde stopp för spekulationsköp av mark, och att tomträtt skulle införas. Kongressen krävde lösningar för lantarbetarnas bostadsmisär.
Och slutligen krävde kongressen en socialt betonad hyreslagstiftning.

Hyresgästernas förbundsordförande Otto Grimlund såg ett ljus i tunneln då han avslutade mötet:
”En kongress utgör inget universalmedel för att lösa problem. Men denna kongress har dragit fram stora frågor till förnyad aktualitet. Viljan finns för att göra något åt bostadsfrågan. Och frågans forcerande är just vad som behövs. Många goda krafter måste samlas för att få fram svenska hem som är verkliga hem. Låt oss samfällt gå in i detta arbete.”

Fem år senare hölls den andra allmänna svenska bostadskongressen. Då hade landet upplevt ett regeringsskifte, och en bostadssocial utredning hade sjösatts under Alf Johanssons ledning. 1945 skulle den presentera det som sedan blev den svenska bostadsmodellen.
Men grunden lades alltså under två novemberdagar 1930.

Ensam kvinna på bostadsbarrikaderna

När Hyresgästföreningen grundades fanns endast en kvinna med i ledningen. Elin Lindley hade då länge slagits för kvinnors bostadsförhållanden. Men den framgångsrika politiska karriären skulle få ett abrupt slut. Att mana till kastrering av misskötsamma familjefäder blev hennes fall.


Det är fredagskväll, klockan har slagit åtta. Mer än hundra personer har samlats i KFUM:s lokaler på Snickarbacken i Stockholm. Det är den tjugonde april 1917, ett världskrig rasar, folk svälter. Bostäderna är usla, hyrorna höga och vräkningarna otaliga. Ikväll ska huvudstadens hyresgäster organisera sig.
Initiativet har tagits av stadens arbetarekommun, och i den styrelse som ska väljas återfinns en lång rad av partiets män.
Samt en kvinna.

Elin Jonsson var uppvuxen under fattiga förhållanden, fadern var lantarbetare i Ödeshög. Som artonåring flyttade hon till Stockholm för att skaffa sig en framtid. En syster emigrerade till USA, själv skulle Elin bli hembiträde i storstaden. Året var 1891.
Hon hade fått plats i ett hushåll på Drottninggatan 100. I samma hus fanns en boktryckare, Wilhelmsson, som tryckte skrifter åt den nyfödda arbetarrörelsen. Det dröjde inte länge förrän den unga flickan från Östergötland kom i kontakt med socialistisk propaganda. Redan året därpå, 1892, blev Elin Jonsson medlem i det socialdemokratiska arbetarpartiet.
”Socialismen blev mitt evangelium”, förklarar hon i sina efterlämnade handlingar.
”Fattigdom och umbäranden under barnaåren gjorde att man blev lätt övertygad om nödvändigheten till samverkan och solidaritet inom arbetareklassen, ty endast härigenom kunde de krafter framskapas som förmådde ändra samhälleliga missförhållanden.”
Det politiska engagemanget skulle förändra det unga hembiträdets liv.

1895 återvände en 30-årig sjöman till Sverige efter att ha arbetat femton år till sjöss och i England. Stockholmsgrabben Carl Gustav Lindgren hade under denna tid bytt namn, han var numera Charles Lindley, fackföreningsman och socialist. I partiarbetet hemma i Stockholm träffade han Elin, och de två blev snart ett par.
Redan då var bostadssituationen i Stockholm rent katastrofal för många familjer. Många arbetare betalade halva sin lön i hyra, men fick ändå inte mycket bostadsutrymme. 25 000 personer bodde i lägenheter utan kök. Samtidigt kunde elva personer bo i ett kök, utan rum.
Charles Lindley blev snart engagerad i en kommitté för att komma till rätta med bostadsnöden. Men trots motioner i stadens fullmäktige om att starta ett kommunalt bostadsbyggande hände inget från politiskt håll.
Inte särskilt konstigt menade dock Lindley:
”Omkring hälften av fullmäktiges ledamöter var synliga ägare till fastigheter. De ägde sammanlagt en tredjedel av samtliga fastighetsvärden i Stockholm. Kallsinnigheten mot ett kommunalt byggande var lätt förståelig.”
Men Lindley lämnade snart den bostadspolitiska arenan, som ledare för transportarbetarna tog den fackliga kampen all tid.

Elin och Charles gifte sig 1900. Borgerlig vigsel var en självklarhet för de två radikalerna, som därmed också måste begära utträde ur kyrkan. Kyrkoherden i Klara församling förklarade då för Elin att den som tänkte gifta sig utan kyrkans tillstånd var ”på samma nivå som en hund eller katt”. Kyrkoherden krävde därefter att Elin skulle motivera sitt beslut.
”Det behövs inga motiveringar för mitt utträde ur kyrkan annat än kyrkoherdens egna ord” svarade hon.
De två flyttade samman, fackföreningskontoret ingick i bohaget. ”Lägenheten låg på nedre botten i en gårdsflygel dit ingen solstråle kunde tränga ner. Vi var likväl glada att få ett rum till förbundet, ty husvärdarna var vid den tiden inte villiga att hyra ut åt socialistiska fackliga organisationer.”

Paret Lindley kom tidigt i kontakt med en rad av dåtidens radikala socialister. Charles Lindley var exempelvis en viktig länk i bolsjevikernas kurirkedja under åren innan den ryska revolutionen.
Elin Lindley knöt vänskapsband med en av dessa bolsjeviker, Alexandra Kollontaj. Och när ryskan 1915 kastades ut ur Sverige, var det till Elin Lindley hon skrev för att säkerställa att garderoben skulle nå fram till den nya exilorten Köpenhamn.
Kontakterna med de ryska revolutionärerna avtog i takt med partisprängningarna, men då Lenin gjorde sin beryktade återresa 1917 via Sverige ska han, enligt Charles Lindley, ha besökt paret i deras lägenhet. Enligt Charles Lindley ska bolsjevikledaren då blivit missnöjd med att de svenska transportarbetarnas ledare inte varit klädd som en arbetare.
Elin Lindley ska dock ha varit än mer missnöjd med Lenins beteende:
”När man kommer in i ett främmande hem så lägger man sig inte utan vidare på en soffa.”

Elin Lindley blev i praktiken den som ansvarade för fackförbundets administration, då maken ägnade sig åt talrika resor. Men hon drev även sina egna idéer och tankar, i det fackliga arbetet och i partiet.
”Fackföreningsidén är ytterst ett arbete för goda och drägliga hem”, förklarade hon sitt engagemang.
I början av seklet deltog hon i ett försök att organisera Stockholms hembiträden, och hon var drivande vid bildandet av det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Och det var i den egenskapen hon nu valdes som styrelseledamot i KFUM:s lokal, kvällen då hyresgäströrelsen såg dagens ljus.


Men Elin Lindley lämnade snart Hyresgäströrelsen. De hon framför allt slogs för, de ensamstående kvinnorna, kunde få hjälp på andra, mer praktiskt inriktade vägar. 1919 valdes hon in i Stockholms stadsfullmäktige, och där väckte hon tre år senare frågan om kvinnors boende, tillsammans med partikamraten Hanna Grönvall. De båda s-kvinnorna ansåg att männen i fullmäktige ständigt vänt de ensamma kvinnorna ryggen och endast brytt sig om ungkarlarnas problem. Därför ville de se ett kommunalt hem för ensamstående kvinnor. Men idén möttes med kyla.
Elin Lindley tog dock saken i egna händer och bildade föreningen Hem och hjälp för ensamstående kvinnor. Hon blev själv föreningens ordförande och stadsfullmäktige beviljade då ett lån!
Föreningen kunde på så vis skaffa ett eget hus på Brunnsgatan i Stockholm där ensamstående, barnlösa, kvinnor erbjöds bostäder.

Elin Lindleys politiska karriär pekade nu rakt uppåt, hon var en av de mest inflytelserika kvinnorna inom partiet.
Dessutom var hon gift med en av LO:s mäktigaste ledare. Charles Lindley satt även, sedan 1907, i riksdagen. SAP:s partistyrelse tillhörde han alltsedan 1898. Paret Lindley kunde nu skörda sina framgångar efter pionjärårens insatser. De trånga lägenheterna kunde bytas ut mot en villa i Bromma. Studieresor och kongresser förde dem båda ofta utomlands. Paret Lindley var dock barnlöst, Elins ögonstenar blev istället familjens hundar.
Trots att Elin Lindley ofta var ensam kvinna i många politiska församlingar var hon inte någon förespråkare för kvinnorepresentation i sig. En dåligt påläst kvinna är dålig för kvinnofrågan, menade hon. Platserna skulle tillsättas utifrån kompetens, inte utifrån kön.
Men de som når framgång skapar också fiender, inte minst en kvinna i en manlig värld.

1927 blossade en affär upp som skulle få allvarliga följder för Elin Lindley. Den lilla tidningen Röda Röster, organ för kommunisternas kvinnoförbund, avslöjade att Elin Lindley uppmanat en arbetarkvinna som väntat sitt åttonde barn att ”gå hem och kastrera sin man”. ”Ett sådant barbariskt yttrande kan endast en genomsyrad borgarbracka fälla, vilken själv inte haft barn”, skrev den kommunistiske skribenten.
Påståendet väckte intresset även hos andra, mer spridda, medier. Elin och Charles Lindley försökte avfärda händelsen som kommunistisk agitation med syfte att splittra arbetarrörelsen. Men Röda Röster slog tillbaka, uppgifterna kom i själva verket från sossarnas egna protokoll.

Incidenten hade inträffat redan 1925, då kritik riktats mot Elin Lindleys arbete i en fattigvårdsnämnd. Hon påstods då inte ha verkat ”till fattigas fromma”. En intern utredning gjordes av partiet och Elin Lindley gavs tillfälle att förklara vad hon egentligen sagt åttabarnsmodern:
”Jag påminner mig mycket väl det samtal som därvid fördes, då jag som kvinna kände mig upprörd över den sociala ansvarslösheten som manifesterades i att oupphörligt sätta liv till världen och utan tanke på att kunna fostra dem i kampen för tillvaron. Jag framhöll att barnen under dessa omständigheter icke kunde bli till någon glädje för dem själva samt uppmanade henne att iakttaga återhållsamhet i fråga om barnalstringen.”
Elin Lindley betonade också att kvinnans två äldsta barn faktiskt omhändertagits såsom ”vanartiga”

Vid Elin Lindleys bortgång, 20 år senare, påmindes i flera dödsrunor om hur ”framsynt” Elin Lindley var när det gällde sterilisering av personer med dåliga anlag. ”Elin Lindley gick gärna i bräschen för andra utåt och var inte rädd för att komma med kritik. Frankt och frimodigt sjöng hon ut sin hjärtas mening”, skrev exempelvis Signe Carlsson.
Men 1927 var kastreringsfrågan, av någon anledning, alltför magstark för socialdemokratin. Elin Lindley miste strax därefter sin plats i fullmäktige, och hennes politiska karriär var därmed över.
Även efter att förtroendeuppdragen upphört fortsatte dock Elin Lindley att röra sig i politiska kretsar. Hon tillbringade en stor del av sin tid på riksdagens åhörarläktare, och älskade debatter.
”Har alltid varit intresserad av diskussioner. Att höra olika åsikter och synpunkter brytas mot varandra.”
Men Elin Lindleys förändrade ställning i partiet ledde även till smått förödmjukande händelser. Vid kvinnoförbundets kongress 1940 hade hon först ratats som ombud av sin lokala klubb, och visades senare upp på läktaren. Elin Lindley skrev därför upprört till styrelsen att ”något dylikt icke förekom beträffande någon annan av de inbjudna pionjärerna”.

Elin Lindley begravdes 9 november 1946, i grav nr 14 864, kv 13 A på Norra Kyrkogården. Hon följdes till graven av åtskilliga röda fanor, Schubert, Mozart, Allmänna kvinnoklubbens kör, samt en lång rad prominenta talare.

Hyresgäster, beväpna er! - del 3

Otto Grimlund avgick omedelbart från alla sina uppdrag. De historiska dokumenten antyder misskötsel med rörelsens pengar.
1936 hände något. Otto Grimlund avgick med omedelbar verkan från alla sina uppdrag inom HSB och hyresgäströrelsen. ”En svårartad ohälsa”, ska ha drabbat honom enligt de officiella kommunikéerna. Det talades också om ett klimatbyte som han skulle tvingats till på grund av sin sjukdom.
”Det handlade nog om hjärtat”, trodde sonen Otto i en intervju 2001. Han var 14 år när fadern lämnade sina uppdrag.
Men det kan också funnits andra anledningar till den plötsliga sortin. Den tidigare kamraten Martin Andersson antyder detta 1936 i ett brev, troligen ställt till Sven Wallander: ”…då det gällde Otto Grimlund, som misskött sig, fanns det stora hänsyn…”.
Wallander själv skrev i sina memoarer 30 år senare att Otto Grimlund haft ”en personlig svaghet, nämligen att sköta sin ekonomi väl bohemiskt, vilket i vissa fall utgjorde en fara för HSB.”
Vad Wallander syftade på är fortfarande höljt i dunkel. Familjen Grimlund lämnade hursomhelst Stockholm och bosatte sig på en gård utanför Ystad. Otto Grimlund bytte nu sida, köpte några hus och försökte försörja sig som fastighetsägare. Men han verkade inte trivas nämnvärt. 1940 skrev han till den gamle kamraten Zeth Höglund, då han hört ryktas om att denne skulle starta en kvällstidning: ”Tror du att det skulle finnas användning för mig på någon post? Tiderna är bistra, inkomster på fastigheter går mest till amorteringar och ökade kostnader och det blir trist i längden att gå här utan fast jobb.”

Bortglömd
Det verkade alltså inte vara hälsan som hindrade Otto Grimlund från att återvända till hyresgäströrelsen eller HSB. Men när Hyresgästföreningen nedtecknade sin 25-åriga historia 1942 omnämns inte Otto Grimlund, trots att han varit organisationens förbundsordförande under 12 år.
Det blev inte heller någon kvällstidningsarbete för Grimlund. Istället flyttade han med familjen till Klintehamn på Gotland 1941 där han hade köpt ett stort lantbruk. Men Otto Grimlund själv var inte någon lantbrukare, det överlät han åt andra att ta hand om. Otto j:r gick lantbruksskolan, hans storebror Sven blev ingenjör.
Otto Grimlund själv levde på inkomsterna från gården. När han fyllde 50 år 1943 angav han utländska bilresor och boksamlande som sina hobbies. Och han började se tillbaka på sitt liv: ”Vi har vuxit från 1893 års koltbarn till 1943 års medelålders herrar, vi har upplevt ett sekels utveckling under en period rik på uppfinningar, upptäckter, revolutionerande nyheter, social omdaningar än någon förut. Vi tillhör ett släkte som så att säga hade att rycka ut i den nya tiden, ta den i besittning som ett arvegods, med alla dess stora förmåner och med alla dess fruktansvärda nackdelar på köpet.”
Men när hans kamrater från ungdomstiden alla började skriva sina memoarer under femtiotalet förblev Otto Grimlunds penna overksam. Han, som lotsat Lenin och skapat HSB, berättade aldrig sin historia.
”Han gjorde flera försök”, berättade Otto j:r. ”Han köpte en bandspelare och skulle börja läsa in, men han kom aldrig längre än till 'Detta är Otto Grimlund', vilket han läste in fem gånger… Hans stora problem var att han hade ett taskigt minne, precis som jag.”

Åter i Sovjet
1959 avled Olga Grimlund. Otto Grimlund flyttade tillbaka Stockholm och gifte om sig. Han gjorde nya försök att berätta sin historia, höll föredrag, medverkade i radio och 1964 besökte han Sovjet för att medverka i en svensk TV-dokumentär och berätta om sin revolutionära ungdom. ”Sovjet är allt fortfarande på väg mot ett i princip klasslöst samhälle”, förklarade han. ”De stora försvarskrigen, först mot interventionisterna av alla slag och sedan mot Hitler har skapat en berättigad misstänksamhet mot den kapitalistiska världen.”
Otto Grimlund bjöds också in som hedersgäst till 50-års jubileumet av den ryska revolutionen 1967. Sonen Otto följde med.
”Jag stod nere på en sidogata under paraden och hade blicken upp där höjdarna stod. Det var högtidligt och ingen lämnade balustraden. Men så var plötsligt farsgubben borta, och ingen såg vart han tagit vägen. Han berättade senare att han hade varit tvungen att gå på toaletten.”
1969 avled Otto Grimlund 75 år gammal.

Hyresgäster, beväpna er! - del 2

Direktiven från Moskva blev hårdare efter att bolsjevikerna segrat i inbördeskriget, nu skulle världskommunismen skapas, även inom hyresgäströrelsen.

På Lenins initiativ bildades den kommunistiska internationalen, Komintern, 1919. Otto Grimlund representerade Sverige vid bildandet, och två år senare bytte vänsterpartiet namn till Sveriges kommunistiska parti. Förslaget om namnbyte kom från Otto Grimlund. På bilden här intill syns det dedicerade porträtt av Lenin som finns i familjen Grimlunds ägo.
Därhemma växte familjen, 1922 födde Olga deras andre son, Otto j:r. Hon såg nog helst att flängandet till Ryssland slutade. Otto Grimlund, som gärna klädde sig flott och vars kostymer oftast skiljer honom från övriga deltagare på dåtidens kongressfoton, var nog också rätt trött på tillvaron i öster och de förhållanden som rådde där. Från en av otaliga internationella kongresser i det tidiga 20-talets Moskva skrev han till Olga: ”Det ska blir väldigt skönt att komma hem igen efter allt jobbet här. Smutsig och djäklig ser jag ut, all tvätten slut. Trist att bo ihop så många jämt.”
Men även om den politiska karriären gick uppåt, och han blev en välkänd person, så drogs familjen med ekonomiska problem. Otto Grimlund var en sorglös person, med stora svårigheter att hålla i pengarna. Hans problem med växlar och obetalda lån skulle följa honom genom livet.
Tidningen Norrskensflamman betalade honom 200 kronor i månaden för att förse redaktionen med notiser. Men Otto Grimlund utförde inte uppdraget själv utan lejde någon, troligen till en mycket lägre summa. Arrangemanget avslöjades 1925 då TT upptäckte att Norrskensflamman använt deras notiser och krävde skadestånd. Otto Grimlunds hjälpreda hade helt enkelt skrivit av telegrambyråns notiser och sänt vidare. Själv tyckte Grimlund inte att det var mycket att bråka om, och uppmanade Norrskensflamman att betala skadeståndet.

Kursändring
Mötet med Lenin i Trelleborg 12 april 1917 innebar en vändning för Otto Grimlund. Exakt sex år senare, 12 april 1923, intog hans liv en ny kurs. Han började engagera sig i boendefrågor, gick med i Hyresgästföreningen, och blev medlem nr 2100. Ett år senare valdes han, 31 år gammal, till ordförande för det nystartade riksförbundet. Då hade han redan, tillsammans med arkitekten Sven Wallander, tagit initiativet och startat Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, HSB.
Hur kom det sig då att världskommunisten Otto Grimlund bytte bana och engagerade sig i hyresgäströrelsen, en organisation som han dessförinnan inte hade haft någon koppling till? Förklaringarna är flera. Kommunistpartiet hade uppmanat landets hyresgästföreningar att bilda en riksorganisation. Moskva ville göra föreningarna till kamporganisationer som stod under partiets inflytande. Med den färgstarke Grimlund som ledare skulle hyresgäströrelsen kunna bli kommunistisk.
Det tycks också ha varit Otto Grimlunds egna ambitioner. När partikamraten, den då ledande kommunisten i Göteborg, Martin Andersson inte blivit vald till en förtroendepost skrev Grimlund ett ilsket brev till denne: ”Fanns det verkligen inte en enda kommunist på mötet? Har ni inte fraktionsmöten innan årsmötet? Lägger ni inte upp sakerna så att de är klappade och klara? Detta vittnar ju om rena ynkedomen.”
Grimlund förklarade därefter hur de vid ett kommande möte, med hjälp av Sven Wallander, ska få Martin Andersson invald.
”Först talar Wallander, neutralt men berömmer kommunisterna, därefter tar jag ordet…”
Sven Wallander hade däremot inga politiska intressen, hans mål var att skapa en bostadskooperativ massrörelse bland hyresgästerna och att få genomföra sin vision om det goda hemmet. Han hade därför en stor användning av en vältränad agitator som Otto Grimlund. De båda for landet runt och talade för den nya organisationen. Under tiden växte barnen upp därhemma.
– Han var en snäll man, men inte den typen av far som lekte med oss barn, eller läste sagor för som på kvällarna, berättade sonen Otto. Och skulle en växel omsättas så försvann han alltid.

Boskapshandlare från Argentina
På sina agitationsresor väckte han stor uppmärksamhet. Lennart Geijer, som skulle bli jurist inom hyresgäströrelsen och senare även statsråd, har beskrivit när Otto Grimlund kom till Ystad för att tala: ”Det var en uppseendeväckande klädd person som steg av tåget. Jag tyckte han såg ut som en boskapshandlare från Argentina. Visserligen hade jag inte träffat någon från Argentina överhuvudtaget, men var annars kan man tänkas ha en kanariegul överrock mitt i vintern? Dessutom var han, vad vi med ett fint ord kalla voluminös, och hade ett bulldogsliknande ansikte.”
Det råder ingen tvekan att HSB:s starke man, arkitekten Wallander värdesatte Otto Grimlund, oavsett dennes politiska ambitioner. När den murbruksfabrik som HSB startat 1927 något år senare rasade i sjön befann sig Sven Wallander i Wien. Grimlund kontaktade honom och Wallander skrev tillbaka:
”Det inger mig en ganska lugn känsla att veta att du befinner dig i Stockholm då jag har det största förtroende för din klokhet och lojalitet i alla väder.”
Men tiderna skulle förändras.

Fick nog av Moskva
Otto Grimlund hade förblivit Moskva trogen under partisprängningarna 1921 och 1924 när flera vänsterradikaler återvände till socialdemokratin. Men när Komintern vid hyresgästinternationalen i Prag 1929 krävde att hyresgästföreningarna och därmed även HSB:s medlemmar skulle beväpna sig och bilda försvarsstyrkor, så kallade ”abwehrformationen”, ville inte Otto Grimlund medverka. För denna vägran fick han en varning av det svenska kommunistpartiets centralkommitté: ”Kamrat Grimlund har vid olika tillfällen opererat på egen hand och haft synnerligen liten förståelse för den kommunistiska disciplinen.”
Otto Grimlund petades också från sin tjänst på Folket Dagblad Politiken. Han lämnade kommunistpartiet kort därefter. Samma år splittrades dessutom kommunisterna i två partier. Grimlund själv återvände till socialdemokratin.
Inkomstkällan från kommunistpartiets tidning gick förlorad, men Otto Grimlund fick 4 000 kronor per år för att stå till HSB-föreningarnas förfogande, dessutom var han vicevärd i HSB-huset vid Röda bergen i Stockholm där familjen bodde.
Hustrun Olga hade redan 1927 fått anställning som konsulent vid HSB på Sven Wallanders förslag. Hennes uppdrag bestod i att planera tvättstugor och trädgårdar. Hon arbetade också för att få kvinnor valda till bostadsföreningarnas styrelser. Dessutom medarbetade båda makarna flitigt i organisationens tidning Vår bostad.
Otto Grimlunds lade politiken bakom sig och engagerade sig under 30-talets första hälft helhjärtat i hyresgästernas organisationer.

Fortsättning följer

Hyresgäster, beväpna er! - del 1

Hyresgästbasen och bostadspionjären Otto Grimlund, en av HSB:s grundare, var en färgstark person. En vänsterradikal politiker som kände Lenin och länge var trogen Sovjetunionens linje. Men när Moskva krävde att Hyresgäströrelsen skulle beväpna sig hoppade han av.

Det hade redan blivit mörkt när tågfärjan Drottning Viktoria anlände till Trelleborg. På kajen stod en förväntansfull skara, några av dem hade väntat där i flera dagar och när färjan till slut anlände var det bråttom.
Det var nu den 12 april 1917 och ute i Europa rasade kriget sedan tre år. Den tyska regimen ville få slut på kriget i Ryssland och hade därför bestämt sig för att hjälpa den landsflyktige bolsjevikledaren Lenin hem. Återresan skulle ske med tåg via Sverige.
Bland de väntande på kajen stod Otto Grimlund, en 23-årig handskmakarson från Malmö. På morgonen dagen före hade han fått ett telegram från Fredrik Ström som uppmanade honom att bege sig till Trelleborg.
De tillhörde båda vänsterfalangen inom socialdemokraterna. På kongressen två månader dessförinnan, hade partiet splittrats. Radikala socialister som Ström, Zeth Höglund och Karl Kilbom ville annat än partilinjen och samlade anhängare främst bland de unga. Otto Grimlund, omstridd och färgstark ledare för Malmös socialdemokratiska ungdom, hade deltagit på kongressen och ställt sig bakom de radikala. Men han hade talat mot en splittring.
”Varje tal om sprängning just nu är oklokt och gagna ej vår sak”, hade han också skrivit strax innan kongressen till Zeth Höglund som satt inlåst på Långholmen för antinationell verksamhet.

Ingen arbetare
Men utbrytarnas ledning gav honom nu uppdraget att möta Lenin och föra honom till Stockholm. Den ryske revolutionären hade blivit försenad i Berlin. Men Otto Grimlund kunde vänta, han var ingen arbetare som måste gå tillbaka till skiftet. Sedan arton års ålder hade Grimlund försökt försörja sig som skribent.
När han 1916 valts till distriktsordförande med mycket knapp marginal hade det splittrat Malmös socialdemokratiska ungdom. Otto Grimlund hade nämligen visat sig vara inblandad i ouppklarade penningaffärer och växelhistorier.
Förbundssekreteraren Karl Kilbom hade uppmanat den nyvalde Grimlund att avgå.
”Det är alldeles riktigt att detta är privataffärer”, skrev Kilbom, ”men var går gränsen för en offentlig man så utsatt som vårt folk nu är mellan privata och offentliga affärer? Du vet lika väl som jag att den gränsen icke finns. Att du har haft dålig ekonomi är inget försvar, du kunde haft lika bra ekonomi som exempelvis Sköld, om du nu skött den.”
Kilbom ansåg att Grimlund borde ordnat sig ett riktigt arbete.
”Skaffa dig en plats på ett kontor och du ska se att ditt anseende omedelbart ökar med hundra procent. Det är förbannat slarv av en intelligent man att gå och söla som du. Har du förstått?”

Fortsatte lotsa ryssar
Men trots detta stod nu Otto Grimlund alltså ett år senare i Trelleborg, med ett viktigt uppdrag från Kilboms utbrytargrupp. Han var inte ensam på kajen. De ryska bolsjevikerna hade redan representanter på plats som såg till att Lenin och de trettio personerna i hans sällskap hann med kvällens sista tåg till Malmö där ett smörgåsbord väntade.
Morgonen 13 april klev de av på Stockholms centralstation. Otto Grimlund var med, han hade utfört sitt uppdrag och tillbringat natten på tåget i samma kupé som Lenin. Denne stannade nio timmar i Stockholm innan det bar vidare till Haparanda och vidare in i det ryska riket.
Otto Grimlund fortsatte därefter att lotsa ryssar genom Sverige. I juni samma år telegraferade han från Trelleborg till nyblivna hustrun Olga: ”Ryssar anländer till Malmö 9.50 kom till perrongen”.
Olga Grimlund kom, liksom maken, från en starkt socialistisk familj, en av hennes bröder hade häktats för dödssprängningen av strejkbrytarbåten Amalthea, men senare frisläppts.
I november, när Olga var gravid i sjätte månaden, åkte Otto Grimlund till Haparanda, som korrespondent för Svenska telegrambyrån skulle han skildra vad som hände på andra sidan gränsen, i det Ryssland där revolutionen rasade. Det var också där han befann sig då Lenin tog makten i november. Nyåret 1918 anlände Grimlund själv till S:t Petersburg där han återförenades med Höglund och Kilbom.

Karriär i partiet
Otto Grimlunds politiska karriär hade genom händelserna 1917 fått en rivstart. Familjen flyttade till Stockholm, sonen Sven föddes, och Otto Grimlund fick alltfler ledande uppdrag i vänsterpartiet. Efter att ha återvänt från Ryssland i februari 1918valdes han in i partiledningen, och började arbeta tillsammans med Zeth Höglund på partiorganet Folkets Dagblad Politiken. Grimlund blev tidningens ansvarige utgivare och fick på så sätt fick flera åtal på halsen, men kom oftast undan påföljder.
Otto Grimlunds kontakter med de ryska bolsjevikerna blev samtidigt allt intensivare, de följande åren reste han ett flertal gånger till Moskva och S:t Petersburg där han tillbringade allt längre perioder. Hemma i Stockholm väntade Olga med parets nyfödde son.”Jag hoppas att både Sven och du är raska och krya och inte förlorar tålamodet”, skrev han till hustrun från Moskva i mars 1919.
Grimlund utsågs som chef för den sovjetryska nyhetsbyrån Rosta i Stockholm, han gav ut en tidning i Moskva och kände såväl Lenin som Stalin. 1920 ska Grimlund enligt obekräftade uppgifter ha övertalat den senare att släppa 11 svenskar som satt inspärrade i Ljubjanka.
Grimlund utsågs till sovjetstatens kurir och transporterade bolsjevikmaterial och pengar under inbördeskriget. Resorna genom det då nyligen självständiga Finland var ofta förenade med fara för bolsjeviker, speciellt efter att de röda styrkorna förlorat det finska inbördeskriget. 1919 arresterades Otto Grimlund i Helsingfors, men släpptes efter att finnarna tagit hand om det material han fört med sig från Ryssland.
När Grimlund i Folkets Dagblad Politiken samma år beskrev den finske generalen Mannerheim och dennes vita styrkor som slaktare fick han ett åtal på halsen och han dömdes till sex månaders fängelse för smädelse.
Men själv befann han sig inte ens i Sverige. Först i maj 1920 kom Otto Grimlund till Nynäshamn där polisen väntade. Han arresterades, men drabbades samtidigt av bröstsmärtor och fördes istället hem.
Sverige hade 1920 också hunnit få sin första socialistiska regering, Brantings kortlivade som såg till att Otto Grimlund fick amnesti.

Fortsättning följer